Sunday, September 23, 2007

Retribution (2006)

Den moderna filmen är inte lika enkel att kategorisera som den äldre och genreblandningarna tar sig allt djärvare uttryck. Kiyoshi Kurosawas Retribution (Sakebi) är en polisfilm maskerad som rysare, eller, för den som hellre vänder på omeletten, en rysare förklädd till polisfilm.

I händelsernas centrum står en karaktär som känns igen från alla västerländska kultursfärer. Det är den ensamstående, medelålders polismannen med alkoholproblem. Han har skymtats i franska och amerikanska filmer och i Sverige har vi ju vår Wallander.

Kurosawas japanske polis slår dock sina internationella föregångare i konsten att vara fåordig. Han yttrar sig sällan i onödan och ur hans enordsrepertoar märks särskilt ehm, ah och uhm. Översättaren till festivalkopian har dock valt att ersätta varje läte med ett riktigt ord, vilket i mitt tycke är att dra översättningsfriheten några steg för långt.

Låt oss kika lite på handlingen. Polismannen Yoshioka (Kôji Yakusho) utreder ett mord på en kvinna i en röd klänning som blivit dränkt i en saltvattenspöl. Strax därefter börjar en kvinna i röd klänning att spöka för honom och dessutom äger fler mord rum, samtliga med samma tillvägagångssätt: dränkning i saltvatten på platser där saltvatten inte finns. Det visar sig också att mördaren i något fall efterlämnat spår, spår som leder mot Yoshioka själv! Är han en kallblodig mördare, eller är han utsatt för en elakartad komplott?

Yakusho spelar den slitne polismannen med ett närmast stoiskt lugn. När hans lägenhet drabbas av jordbävning är det inte sig själv han försöker rädda, utan whiskeyflaskan på soffbordet bredvid honom. De sista dropparna får absolut inte gå till spillo! Hade han varit lite mer loser kunde han lätt ha tagit plats i en Kaurismäki-film. Fast nu är ju lugnet mest en skyddande mask. Under den lugna ytan lurar en oberäknelig ilska som han gärna släpper lös på misstänkta mördare. När han blir arg blir han arg på riktigt.

Själva berättelsen är uppbyggd som ett ganska klurigt pussel där man får en bit var femte minut. Det går alltså inte att förutse exakt hur allt ligger till, men den som är bekant med genren kan säkert ana sig till ganska mycket.

Retribution bjuder nämligen på många arketypiska scener från den nya japanska skräckfilmen. Det rör sig om den nedtonade varianten. Svävande spöken som dyker upp i ögonvrån, krusningar på vattenfyllda hål som folk tvunget måste stirra ned i, isande skrik, det övergivna huset som så klart måste utforskas och mycket mer. Dessa lån, eller anpassningar till genrens standardmotiv, fungerar trots allt ganska bra även om de samtidigt är tecken på bristande originalitet.

Filmen är fotograferad på ett tilltalande sätt. Det är klart, koncist och snyggt. De avfolkade stadsmiljöerna lyfts fram och hela atmosfären känns betydligt mindre mainstream än andra filmer i genren. Just förmågan att skapa en unik stämning sägs vara Kiyoshi Kurosawas främsta egenskap som filmregissör. Här skapar han miljöer som oroar: ett bortglömt hamnområde som fastnat i tomrummet mellan rivning och nybyggande, strama affärsbyggnader och massor av grå betong.

Retribution är långsamt berättad, men aldrig tråkig. Växlingarna mellan polisfilmens utredningsverksamhet och rysarens skrämselförsök lättas upp av en ganska stor portion svart humor. Alla filmens små delframgångar skadas dock märkbart av ett slut som inte passar in. Tyvärr har regissören skrivit in några avslutande scener som helt åsidosätter de noggrant genomarbetade grundförutsättningarna och som därmed sabbar delar av nöjet. Betyg: 6.

No comments: