Breaking the Waves (1996)

Breaking the Waves, skriven och regisserad av Lars von Trier, försätter åskådaren i bekymmer genom att regissören tvingar oss att ta känslomässig ställning i moraliskt tvetydiga frågor. Den starkt polariserade karaktärsteckningen med en självuppoffrande kvinna i centrum provocerar många, men att fastna vid provokationen är ett stort misstag. Det finns så mycket mer att ta fasta på för den tålmodige cineasten.

Tid och rum är två viktiga komponenter. Vi befinner oss i norra Skottland någon gång under 1970-talet. Miljön präglas av höglandets böljande kullar och en slingrande kustlinje som låter vågorna slå in med ödmjuk värdighet. Platsens oemotståndliga skönhet står i stark kontrast till de smutsiga händelser som filmen skildrar.

Bess (Emily Watson) är en ung kvinna som bor med sin mor (Sandra Voe) och systen Dodo (Katrin Cartlidge) i ett litet kustsamhälle. När filmen börjar ska hon gifta sig. Jan (Stellan Skarsgård) anländer något försenad med helikopter från oljeplattformen där han jobbar och får ta emot slag och ilska från sin blivande brud. Kärlekens kraft lever i henne och slagen är uttryck för hennes otåliga passion. Någon minut senare har han lugnat henne med en björnkram och bröllopet genomförs som planerat.

Vardagen tar över och maken har ett jobb att sköta. Bess är förtvivlad över att inte kunna vara med honom hela tiden och förbannar sin situation, en situation som förändras drastiskt när Jan råkar ut för en svår arbetsplatsolycka. Ett stort järnrör träffar honom i bakhuvudet och han hamnar i koma. Senare konstateras att han blivit förlamad. Han överlever men glädjen över att vara vid liv infinner sig aldrig.

Jan förändras och blir bitter, sarkastisk, elak. Han klarar inte längre av att se sin unga hustrus kropp och ber henne att klä sig bättre; hon får ju inte hetsa upp honom nu när han är oförmögen att använda sitt organ. Han föreslår att hon istället ska ha sex med andra män och sedan berätta om det för honom. På så vis skulle de komma närmare varandra och situationen skulle bli mer som tidigare. Efter mycket tvivel och dialog med Gud börjar Bess slutligen att tro på offrets styrka, att det faktiskt kan göra hennes man frisk, och hon börjar förnedra sig själv med andra män. Hur påverkar offret Bess och hur reagerar det djupt troende samhället omkring henne?

Hela melodramat spetsas till av två nödvändiga grundförutsättningar. För det första är Bess klent begåvad. Hon är en mycket rar och godhjärtad kristen kvinna, men också osmart, naiv och lättpåverkad, en människa som alltid blivit styrd av andra. För det andra är det lilla samhället hon lever i mycket patriarkalt strukturerat. En sektliknande kristen församling med gammaltestamentliga, ålderdomliga värderingar utgör samhällets nav. Kvinnorna äger inte rätten att yttra sig i kyrkans hus och byn styrs med järnhand av "de äldstes råd".

Gubbarna vs den unga kvinnan är ett av många dynamiska förhållanden med stor betydelse för filmens mångsidighet. Andra viktiga riktningar är gott vs ont, religion vs tro, goda gärningar vs synd, individen vs gruppen, mannen vs hustrun och liv vs död. Det kan tyckas banalt att von Trier väver in allt detta, men i mitt tycke tillför det värdefull komplexitet.

Manuset utmanar gamla beprövade sanningar om religionens kraft: är det naivt att tro på bönens mirakel eller är det naivt att bara avfärda den som galenskap? Det handlar också om religionens syn på sexualiteten. Det är sex i positiv bemärkelse som för samman Bess och Jan efter bröllopet, medan sex med negativ laddning skiljer dem åt. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, oerhört styrda av religiöst gudfruktiga samhällsvärderingar.

En styrka med Breaking the Waves är hur noga strukturerad den är. Efter en kort prolog börjar det första av sju kapitel och till sist en avslutande epilog. De åtta styckena börjar med en episk färgbild på någon del av landskapet som har anknytning till innehållet och till varje bild spelas 30-40 sekunder av någon känd poplåt. Bilderna lyfter musiken och musiken stryker under bildernas konstnärlighet, dess skönhet och djup.

Filmen domineras fullständigt av Emily Watson i en av 1990-talets allra bästa skådespelarinsatser. Hennes sött barnsliga ansikte är i närbild nästan hela tiden. Minsta rörelse i ögonbryn eller mungipa registrerar vi. Hennes närvaro är bokstavligt talat hudnära. Watson har blivit ett med sin karaktär och det är gripande att höra hennes konversationer med Gud där han där uppe får en myndig och mörk röst, medan hon själv svarar med mjuk flickstämma. Watson ger allt vad hon har och ger oss mer än vi förtjänar i sin filmdebut som skådespelerska. Ja, det är en självlysande debut och fastän Skarsgård svarar upp bra får han ändå finna sig i att stå i skuggan av Watsons mästerverk.

Filmen innehåller dessutom ett flertal specifika von Trier-referenser. Tematiskt har han tydligt tagit intryck av landsmannen Carl Theodor Dreyer och hans mästerliga Ordet. De ständiga medarbetarna Udo Kier och Jean-Marc Barr siktas i biroller. Från Riget hämtas framförallt den neurokirurgiska vinklingen (Jans huvudskada behandlas med en mängd blodiga operationer) samt den sepiatonade visuella visionen. Han låter även kameran komma nära händelserna och sättet att fotografera känns igen från hans senare filmer och då i första hand Dogville och Manderlay.

Det är dock inte bildernas naturliga kraft som är filmens främsta styrka. Nej, triumfen ligger i manusets kompromisslöshet och von Triers konsekventa regi. Det är aldrig någon tvekan om vart filmen är på väg. Händelserna drivs i melodramatisk riktning och det görs med ärligt uppsåt. Regissören tror stenhårt på sitt material och självförtroendet smittar av sig på alla medverkande. Breaking the Waves är inte en film som alla kan ta till sig, men det är Lars von Triers stora mästerverk, filmen som etablerade honom som en av de riktigt stora regissörerna i modern tid. Betyg: 10.