Tre nivåer av tro utforskas djuplodande i Carl Theodor Dreyers Ordet (1955). Först och främst belyses den personliga tron, därefter familjens tro och slutligen den allmänna tron i form av kyrkans religion, det som individ och familj bör följa. Ytterligare ett spännande sidospår rör förhållandet mellan tro och läkarvetenskap.
I händelsernas centrum står en dansk bondfamilj under ledning av patriarken Morten Borgen. Han är till åren kommen, men har fortfarande bestämda åsikter om religionen och en vilja av stål. Mikkel, den äldsta sonen, ansvarar för gårdens djur och dras med religiösa tvivel baserat på de motgångar han drabbats av i livet. Hans hustru Inger manar på och fungerar som storfamiljens nav. Mellanbrodern Johannes, som fadern hade höga förväntningar på, tror numera att han är Jesus och vandrar omkring som en profet. Ungtuppen Anders är förälskad i skräddarens Anne, men stöter på patrull då skräddarfamiljen tillhör en annan tro. När så ännu en tragedi når gårdens trygghet börjar familjen att vackla rejält. Finns det något eller någon som kan få dem att dra åt samma håll?
Redan några minuter in i filmen slås man av den teatraliska känslan – i både positiv och negativ bemärkelse. Filmens manus utgörs också mycket riktigt av den danske dramatikern Kaj Munks välskrivna pjäs (som filmades redan 1943 av Gustaf Molander). Dreyer väljer konsekvent att lita på sitt starka skrivna material och skådespeleriet firar återkommande triumfer i ett Bergmanliknande kammarspel. Alla skådespelare är mycket bra - ingen nämnd, ingen glömd.
Frånsett början och slut är det ont om filmiska effekter. Det svartvita fotot är oftast stillsamt iakttagande, nästan försiktigt en bit på avstånd. Kamerarörelserna är få och klippningen sparsam: filmens 126 minuter består av 114 tagningar. Den sparsmakade visuella inramningen fungerar tillfredsställande. Berättelsen med sina eviga frågor om tro och religion får precis så stort utrymme som behövs för att nå fram och beröra på djupet. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment