DVD: Citizen Kane (1941)

Citizien Kane är filmhistoriens allra finaste pjäs, guldpokalen högst upp bland alla de andra troféerna. Sedan årtionden tillbaka sitter den ohotad där uppe och ingen tycks våga se den som om den vore ny. Ingen plockar ner den på jorden och ser den i rätt vinkel. De bara befäster och bekräftar statusen genom att upprepa de gamla sanningarna. Ja, det är en av de mest hyllade och härmade filmerna som någonsin gjorts. Ja, den var otroligt nyskapande med sitt berättande och foto, sin klippning och sina specialeffekter. Ja, Orson Welles var bara 25 när han gjorde den och han gjorde precis allt (producerade, regisserade, skrev manus och gjorde en imponerande insats i huvudrollen). Det är självklart fantastiskt på alla sätt och vis. Men är filmen ett mästerverk idag? Nej.

Inledningssekvensen är fruktansvärt bra. Sakta närmar sig kameran ett stort palats insvept i dimma. Med mjuka svepande klipp kommer vi slutligen in till en man som säger sina sista ord. Det är enkelt och ändå så effektivt. Publikens intresse är väckt och filmen kan börja – tror man. Men då börjar en lång journalfilm om multimiljonären Charles Foster Kane, han som nyss dött. Hela hans liv passerar förbi i klämkäck, realistisk och långtråkig notisform. Det är ett totalt antiklimax och ändå en nödvändig del så som filmen är konstruerad.

Journalisterna som producerar journalfilmen är nämligen inte helt nöjda med sitt verk. De tycker det saknas något. Alla vet ju redan att Kane är död, men varför dog han? Och vad betyder egentligen det där sista ordet som han sa? En reporter (William Alland) skickas ut för att försöka hitta lösningens gåta och med hjälp av det han får reda på berättas historien om Charles Foster Kane för åskådarna.

Om filmen är nyskapande i hur den är berättad, gäller detta inte vad som berättas. Det här är personporträttets mall 1a. I väl avvägd balans skildras privatlivets framgångar och motgångar, liksom hans yrkesmässiga plus- och minusvarianter. Kvinnorna får sin beskärda del av utrymmet; från mamma (Agnes Moorehead) till hustru nummer ett (Ruth Warrick) och hustru nummer två (Dorothy Comingore). Man försöker även placera in Kane i ett realistiskt sammanhang. Särskilda årtal får större vikt än andra och när åren går får galenskap och tragedi en mer framträdande plats. Det är helt enligt mallen.

Filmrecensenten Roger Ebert har sagt att Citizen Kane förmodligen har mer specialeffekter än Star Wars. Det kan tyckas märkligt för många, men ett tydligt exempel är personernas åldrande i filmen. Welles övertygar lika mycket som vital 25-åring som när han är 70. I övrigt finns det också en känsla av att det är gratis lördagsgodis i filmfabriken. Ljussättningen är ofta experimentell och det djupfokuserade fotot är en fröjd för ögat. En personlig höjdpunkt ur godispåsen är när samma scen dyker upp två gånger, berättad utifrån olika perspektiv och filmad från olika positioner – framför och bakom operascenen. Det är sådant en filmälskare vill ha!

Citizen Kane är en mycket bra och underhållande film. Men vem var han egentligen? Charles. Charles Foster Kane. Charlie Kane. Mr. Kane. Citizen Kane. Uppenbarligen finns det flera likheter med nyhetsmogulen Hearst, men också flera olikheter. Filmen lyckas inte helt med att ge någon fullständig bild och efteråt blandas den imponerade känslan i maggropen med en kall dito. När någon lägger allt krut på hur något ska berättas finns alltid en risk att berättelsen kommer i andra hand. Betyg: 8.