Vad händer när en människa blir så deprimerad att hon stöter bort sitt skyddsnät? Den frågan försöker Erik Skjoldbjærg besvara i Prozac Nation (2001), baserad Elizabeth Wurtzels självbiografiska succéroman med samma namn. Människan i centrum är 19-åriga Elizabeth (Christina Ricci), en talangfull skribent som redan fått uppdrag och stipendier av stora tidningar som Rolling Stone. Nu ska hon förkovra sig via studier vid Harvard, men allt försvåras av en depression som växer sig allt starkare.
Jag säger det direkt: Elizabeth måste vara en av de mest osympatiska karaktärer som någonsin visats på film. Hon är den självupptagna typen som alltid vet bäst och som tror att det finns en avsikt bakom allt som alla gör och säger. I ryggsäcken bär hon med sig en rutten uppväxt med föräldrarnas jobbiga skilsmässa som en långtgående mögelattack på själen. Pappan är frånvarande och mamman är, för att uttrycka det försiktigt, lite speciell. Det går alltså att förstå att Elizabeth blivit så motbjudande, men det gör det ändå inte lättare att komma in i filmen.
En tidig höjdpunkt är en Lou Reed-konsert där musik och bilder flyter samman på ett fantasifullt sätt. Andra ljuspunkter hittas i universitetsskildringen. För en gång skull framstår människor som studenter, riktiga studenter, och det är en befrielse. Elizabeth hittar snabbt en lojal tjejkompis, Ruby (Michelle Williams), en snygg drömprins, Noah (Jonathan Rhys Meyers), och såsmåningom den rätte, helyllekillen Rafe (Jason Biggs). I scenerna med Rafe hittar filmen precis rätt tonläge och Biggs får oss att känna sympati för hans karaktär, en modern ung man utan några överdrivna manér.
Christina Ricci gör en övertygande insats i en omöjlig roll. Även om man inte njuter av hur hennes karaktär agerar i filmen, njuter man desto mer av Riccis hudnära spel. Betydligt mer ambivalent är Jessica Langes tolkning av Elizabeths mamma. Det svajar och brusar, ungefär som när man försöker få in en obskyr radiokanal. Ibland går hon över gränsen och spelar över, medan hon andra stunder träffar helt rätt. Det är modigt skådespeleri som tyvärr inte riktigt går hem.
Erik Skjoldbjærg är den unge norske filmregissören, manusförfattaren och talangen, som fick in en fullträff med Insomnia (1997). Manuset köptes upp av Hollywood, vilket resulterade i en remake med Al Pacino, Robin Williams och Hilary Swank. Skjoeldberg gick dock inte helt lottlös ur det hela. Han fick göra Prozac Nation och han fick en stark uppsättning skådespelare att jobba med. Men sedan gick något riktigt snett och filmen kom aldrig upp på bio i USA. Olika förklaringar har getts; filmens huvudkaraktär ansågs för osympatisk och författaren Wurtzel lär inte ha gillat filmen alls. Först 2005 släpptes den på amerikansk TV och DVD. Skjoeldberg fick inte göra fler filmer i Hollywood och för numera en anonym tillvaro i Norge. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment