Det är svenskt 1930-tal. Fattigdom och stora klassklyftor är realiteter och nazismens rötter söker fäste i den bördiga skånska myllan. Utifrån den bakgrunden är Hasse Alfredsons prisbelönta film berättad. Manuset, baserat på hans egen roman En ond man, försöker skildra den renodlade ondskan. Och redan tidigt tvingas man ta ställning till frågan: hur mycket skit och jävelskap kan en människa ta innan han ger igen? Svaret beror naturligtvis på vilka de inblandade parterna är; ju större socialt avstånd, desto längre stubin.
I filmen är avståndet mellan fabrikör Höglund (Alfredson) och drängen Sven (Stellan Skarsgård) monumentalt. Fabrikören tillhör eliten ute på den skånska landbygden; Sven, eller Sven Tosing som han kallas på stan, är oavlönad och bor bland Höglunds hästar i stallet. Även personligheterna skiljer sig som natt och dag. Sven är en godhjärtad men lite naiv känslomänniska som ändå håller hårt på rätt och fel, medan fabrikören är en personifiering av Satan själv, en elak översittare som utnyttjar sin position för att slå ner på de svaga, de som redan ligger. Avståndet dem emellan är således enormt och Svens stubin oändligt lång.
Sven är alltså en person som redan ligger. Mot sig har han har en talstörning och en förmåga att alltid se lite dum ut. Vid ett tillfälle ska Sven fotograferas och fotografen ber om ett leende, men ångrar sig, inser att det inte går. På vartenda foto lyckas lyckas en Sven se lite galen ut. Det är detta enfaldiga han har emot sig, ty bakom pannbenet finns mer resurser än folk tror.
Det får vi veta genom att Sven berättar historien med berättarröst utan talstörning. Hans tankar är rediga och går ibland över i ett mer poetiskt språk. Nästan allt berättas utifrån Svens perspektiv. Det är hans upplevelser som formar vår bild av Höglund och Anna (Maria Johansson), en handikappad flicka som blir hans käresta och närmaste vän. Hennes lantbrukarfamilj växer fram som en nödvändig buffert mot fabrikörens elakheter, en godhetens oas i ondskans öken.
Den något korpulente fabrikör Höglund framstår i sin ensidighet som en ganska platt karaktär. I det fragmentariska berättandet blir han enbart ond, på gränsen till överdriven, och det är tråkigt. Sven är mer spännande. I Stellan Skarsgårds förnämliga tolkning blir han visserligen tragisk, men åtminstone en person man bryr sig om. Den förvrängda skånskan – som till en början är svår att dechiffrera – och det enfaldiga leendet, gör honom till en oförglömlig figur i svensk filmhistoria. Med rätta belönades Skarsgård med såväl guldbagge som berlinsk silverbjörn för sin prestation.
Den enfaldige mördaren är vackert filmad och regissör Alfredson utnyttjar skickligt bildberättandets möjligheter. Ödesmättade lugna bildkompositioner varvas med mer energiska kameraåkningar i alla riktningar (framåt, bakåt, uppåt). Men det är i mötet mellan ljud och bild som filmen når sina estetiska toppar. I viktiga skeden av Svens liv dyker drömmens sjungande änglar upp och Verdis pompösa Requiem förebådar det oundvikliga som komma skall. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment