När Hogan mötte Sara. Eller när Clint mötte Shirley. Eastwood är den ensamme hjälten – MacLaine en nunna i nöd. Några träffsäkra skott senare är Saras angripare döda och Hogan har fått en kyrkans kvinna på halsen. Men är hon inte lite för snygg för att vara nunna?
Upptakten i Two Mules for Sister Sara är lovande och den närmaste fortsättningen riktigt bra. Visserligen är ramberättelsen en nonsenshistoria om mexikanska revolutionsdrömmar i form av en planerad attack på en fransk garnison, men det köper man till att börja med. Filmen blir under första halvan en mysig episodisk hybrid mellan en romantisk komedi och ett rått överlevnads-
äventyr; fysiska förvecklingar och indianattacker varvas med skallerormsätande. Dialogen är kvick och olika aspekter av nunneyrket stöts och blöts på ett finurligt och laddat vis.
Problem uppstår när den till en början slumrande nonsenshistorien efterhand tillåts ta över helt. Äventyrskomedin blir opersonlig action och Don Siegel – som ett år senare regisserade Dirty Harry – har inte det varsamma handlag som krävs. Han försöker använda västernfilmens standardmall, inklusive ett ultraradikalt ljudspår av Ennio Morricone, men det saknas djup, själ och en historia som håller ända in i kaklet.
Men Clintan är ju ändå Clintan: den fluffiga frisyren, de kisande ögonen och det hårda väderbitna ansiktet. Repliker ömsom talas, ömsom väses fram, och gärna med en cigarrstump i mungipan. Det är en roll han har gjort många gånger under sin karriär och som han behärskar till fulländning. Tillsammans med en charmig MacLaine räddar Eastwood en i övrigt högst ordinär film.
Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment