DVD: Walk the Line (2005)

Walk the line är en formidabel formatfilm som följer musikbiografins grundläggande formel. Johnny Cash (Joaquin Phoenix) väg till etablerad artist går via barndomens trauma till trygg militärtjänstgöring i Tyskland för att slutligen ta ett tillfälligt stopp utanför Sam Phillips studio i Memphis. Där ute i solen infinner sig den stora drömmen och senare inne i studion uppstår en av filmens musikaliska höjdpunkter: efter att ha tråkat ut producenten med en gospellåt, ombeds Mr. Cash spela en låt som griper tag, något äkta, en sång som sammanfattar vem han är. Några timmar senare har han skivkontraktet undertecknat och debutskivan inspelad.

Han ger sig ut på turné med Jerry Lee Lewis (Waylon Payne) och i ännu ett oförglömligt ögonblick träffar han June Carter (Reese Witherspoon) för första gången. Och liksom undertecknad förtrollas han av hennes bubblande smittande charm och varma leende. Johnny får en vän för livet och deras relation blir filmens nav.

Men Walk the Line hade knappast fungerat som drama om allt bara hade gått som på räls hela tiden. Livet som rockstjärna har ju sina frestelser i form av unga damer och droger. Dessutom knakar äktenskapet i fogarna och den komplexfyllda relationen till fadern (Robert Patrick) vilar hela tiden som en våt filt över honom. Den karriär som nyss gick spikrakt uppåt stannar av. Kommer han att orka resa sig och gå vidare som artist?

I den här sortens filmer, där man på ett ungefär vet hur det kommer att sluta, handlar mycket om att hitta mervärdet, det lilla extra, för att upplevelsen ska bli fulländad. Walk the Line har tre sådana delikata ingredienser. Först och främst handlar det om en oslagbar ljudmässig triumf där Cash livemusik får äkta liv i oerhört skickliga inspelningar. Känslan av närvaro är total; man befinner sig där och då. Har hans musik någonsin låtit så bra, så fyllig, så perfekt balanserad?

De övriga två delikatesserna är Reese och Joaquin, Witherspoon och Phoenix, June Carter och Johnny Cash. Båda står för lysande skådespelarprestationer och de sjunger förvånansvärt bra. Det låter inte exakt som när verklighetens Johnny och June sjöng, men det kompenseras av kroppsspråk och inlevelse. Båda har sångröster som är personliga, lite rockiga och så där härligt opolerade. Det är den sortens röster som aldrig går vidare i Idol, men som det brukar kunna bli en riktig rockstjärna av. Både Witherspoon och Phoenix nominerades till en Oscar. Reese vann sin statyett välförtjänt medan Joaquin hade oturen att ställas mot det årets suverän, Philip Seymour Hoffman (Capote).

James Mangolds regi är oklanderlig. Han lyckas få ut maximalt av sina huvudrollsinnehavare samtidigt som han anpassar bilderna efter stämningen i T Bone Burnetts bluesiga originalmusik. Fast mest av allt triumferar filmen i livescenerna där Mangold utnyttjar den tradition som finns för hur rockmusik ska filmas och klippas. Det är många sköna mil ifrån nutidens plastiga musiktv-
produktioner där kameror åker upp och ner, hit och dit, huller om buller, i ett hopplöst inkompetent virrvarr.

Walk the Line är en traditionell Hollywoodfilm med en dramaturgi som känns igen, en formel som följs. Men filmen har också det där lilla extra, mervärdet, som höjer den en bra bit över mängden. Så se den för musikens, Reese Witherspoons och Joaquin Phoenix skull. Då kan man bara inte bli besviken. Betyg: 9.