Titeln är en smula missvisande. Det här är ingen dokumentär om ungdomskulturen mods utan snarare en film om hur det är att vara rotlös tonårig kille på glid i 1967 års Stockholm. Begreppet mods nämns visserligen flyktigt några gånger, men mer än så blir det inte. En betydligt mer passande titel hade varit Dom kallar oss Kenta och Stoffe.
Ja, för just så heter filmens huvudpersoner och det är lätt att förstå varför regissörerna Stefan Jarl och Jan Lindkvist valde just dessa spralliga gossar. De har nämligen den berömda glimten i sina ögon, är rappa i käften och besitter ett vägvinnande utseende med burriga tidstypiska lejonmanar. Kenneth ’Kenta’ Gustafsson och Gustav ’Stoffe’ Svensson, båda med samma sorts jobbiga uppväxt, är filmens roliga radarpar som alltid vet hur man har kul.
Vi får följa grabbarna i olika situationer på stan, fester och en vild tågresa till Dalarna. Det fragmentariska berättandet bryts emellanåt upp av intervjuer med de själva och andra strulpellar. Det socialrealistiska innehållet i de samtalen blir en skarp och nödvändig kontrast till allt partajande. Egentligen är de ju som alla andra festglada ungdomar, men med distinktionen att de festar varje dag året runt. Oftast är det alkohol som gäller, men även droger konsumeras. Tragiken lyser slutligen igenom. De börjar bli medvetna om vart deras liv är på väg, men ger ändå blanka fan i att försöka göra något åt det.
Dom kallar oss mods är en extrem lågbudgetfilm med en totalkostnad på drygt 100 000 kr. Det märks tydligt i det korniga svartvita fotot som ändå förstärker en realistisk känsla. Huruvida alla scener är autentiska eller inte kan dock diskuteras. Slutet är till exempel så pass arrangerat att det märks och det är onödigt. Sedan blir det också jobbigt att se hur tjejerna hela tiden kommer i skymundan. Kunde inte en enda ynka tjej på glid få vara med på riktigt i de utstöttas gemenskap?
Fast när innehållet väl hunnit sjunka in, inser man att det är en stark och unik svensk dokumentärfilm som setts. Till viss del är det också en politisk film, även om det inte sägs rakt ut. Frågan om vem som egentligen bär ansvaret för ungdomarnas desillusionerade syn på livet och ungdomsvården misslyckande besvaras aldrig. Men det är någonstans där, i pendlandet mellan underhållande beteendestudie och tragisk socialpolitisk pamflett, som filmen faktiskt träffar rätt. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment