Ingmar Bergman hade med filmer som Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Smultronstället (1957) och Såsom i en spegel (1961) redan bevisat tillräckligt som filmregissör. Han var oerhört etablerad. Han var stor. Han var fri att göra precis de filmer han själv ville.
Frågan är om någon annan svensk regissör överhuvudtaget hade fått göra en sådan här film. Hade något bolag vågat släppa igenom något så experimentellt och utmanande, något som så fullständigt bröt mot alla filmkonventioner, om inte regissören hetat Ingmar Bergman? Kanske inte, men samtidigt bör vi vara tacksamma att filmen faktiskt blev gjord och att filmvärlden fick sin Persona.
Liv Ullmann är skådespelerskan Elisabet Vogler som efter en föreställning tystnat, blivit stum. Bibi Andersson är sjuksköterskan Alma som anställts för att vårda henne, först på sjukhuset och sedan ute på läkarens sommarställe vid havet. Till en början uppstår en slags idyllisk samvaro. Alma pratar ofta och gärna med Elisabet och avslöjar fler och fler personliga detaljer. Elisabet tiger, men ger sitt tysta medgivande med blickar och ett sakta tillfrisknande. Idyllens uppblåsta ballong punkteras dock hastigt och mindre lustigt när Alma råkar läsa ett brev där Elisabet sviker hennes förtroende. Ett maktspel tar sin början och kvinnornas personligheter närmar sig varandra. Vem är det egentligen som är sjuk?
Bergman skriver själv i sitt manus att han inte åstadkommit ett filmmanuskript i vanligt bemärkelse. ”Vad jag har skrivit tycks mig närmast likna en melodistämma, som jag tror, att jag med mina medarbetares hjälp ska instrumentera under inspelningens gång.” Om manuset är hans melodistämma så är Andersson och Ullmann hans välstämda instrument. Men det råder obalans. Bibi står för i stort sett all dialog medan Liv nästan uteslutande använder sitt ansikte och små små gester. Vad är svårast för en skådespelare? Att alltid vara tyst eller att aldrig vara det? Oavsett vilket lyckas båda förmedla melodistämmans skiftande toner på ett lysande sätt.
Genom filmen fylls man som åskådare av en stigande obehagskänsla. Man vågar inte riktigt lita på berättaren, vilket är lika mycket frustrerande som det är befriande. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Man blir delaktig, tvingas ta ställning och värdera varje scen, för att slutligen ställa det enskilda mot helheten.
Persona kan tolkas och har tolkats på många olika sätt. Det intressanta består inte i att finna en tolkning som är rätt, utan att helt enkelt försöka bearbeta de avtryck som filmen ger. I kontrast till det som talar direkt till hjärnan finns en dröjande skönhet som siktar mot hjärtat. Sven Nykvists foto märks mest i de abstrakta sekvenserna, men även i övrigt tillför han en extra dimension som förstärker och förtydligar såväl det talade som det tigna. Ullmann och Andersson, Bergmans suveräna kvinnor, får symbolisera detta sköna i en svår men i slutändan belönande film. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment