Åsikterna om SVT:s omdebatterade dokumentär om Göran Persson har varit många och varierande. I Göteborgsposten sammanfattar ledarskribenten Peter Hjörne bilden av Persson på ett elegant och träffande vis:
Fichtelius intervjuer förstärker bilden av en självupptagen, ganska elak och föraktfull, uppblåst, bufflig och auktoritär social revanschist med klara besserwisserdrag, alltid beredd att recensera andra. En person som älskar makten, berömmet och umgänget med världens toppolitiker och som söker ständig bekräftelse. En komplex dubbelnatur som kan vara känslig och charmig och som är högt begåvad, kunnig, effektiv och modig.
Hjörne gillar programmet och opponerar sig mot DN:s Johan Croneman som menade att det första programmet var "årets antiklimax på tv-fronten". I Sydsvenskan har kulturjournalisten Anna Hellsten en mer positiv inställning. Hon menar att "det intressanta med ”Ordförande Persson” är att vi faktiskt får se människan bakom ministern." Samma tidnings politiske kommentator, Olle Lönnaeus, har en mer psykologisk analys:
Efter tre avsnitt av tv-dokumentären ”Ordförande Persson” står det klart. Erik Fichtelius var varken hovnarr, knähund eller megafon. Han var ju Göran Perssons personlige psykoterapeut.
Även Göran Eriksson, politisk analytiker i Svenska Dagbladet, rör sig mot psykologin i en annorlunda kommentar. Först nämner han att mannen bakom dokumentären, Erik Fichtelius, beskrivit sitt projekt som historiskt. Direkt efter konstaterar han att:
Det stämmer i många avseenden. Ingen annan svensk före detta statsminister och partiledare har veckan efter sin avgång blivit föremål för diskussioner om vilken personlighetsstörning han eller hon lider av.
Debatten lär fortsätta ett bra tag till. Frågan är om Göran Persson någonsin insåg den fulla betydelsen av sin medverkan i dokumentären. Jag ställer mig tvivlande till det.
No comments:
Post a Comment