Battle Royale är det givna valet om man ska välja ut en film från tidigt 2000-tal som säger något om det samhälle vi levde i då. Faktum är att vi fortfarande lever i det samhället; det är det ironiska övervåldets tidsålder och filmen är en perfekt spegling av en ytlig och våldsam värld. En utskjuten hjärna i Pulp Fiction framstår som en fjärt i rymden jämfört med den här filmens groteskerier. Mer än någon annan film har den fått representera något alternativt, medan den i själva verket bara är en marginellt bättre variant av en dålig Hollywoodfilm. Battle Royale är ändå älskad av många och kommer för evigt att vara en av den våldsamma generationens favoritfilmer.
Storyn äger rum i en framtid som innehar serietidningens logik och trovärdighet. Realismen är obefintlig annat än i det beteende och det tänkande som karaktärerna emellanåt uppvisar. Kortfattat handlar filmen om att den japanska ungdomen har revolterat, blivit våldsam och slutat gå i skolan. Som ett slags motmedel har staten skapat ett militärkontrollerat dödsspel, Battle Royale, där ungdomar tvingas tävla i att vara herre på täppan. På en ö ska de under maximalt tre dagar försöka döda varandra och samtidigt överleva. Det får bara finnas en vinnare kvar när tävlingen är slut, annars dör samtliga som finns kvar. Ungdomarna kontrolleras med hjälp av metallhalsband som med en enkel knapptryckning från tävlingsledningen kan förvandla en ungdomlig hals till ett blodsprutande inferno.
En särskilt odräglig niondeklass har valts ut i filmen och det är deras öde vi får följa. Just valet av niondeklassare har av vissa kritiker setts som en styrka, en förstärkning av någon slags tilltänkt realism. Våldet hade säkerligen uppfattats som mildare om det varit ett gäng studerande vid Folkuniversitetet som råkat illa ut. Men fokuseringen på den yngre ålderskategorin kan mycket väl ha en simpel kulturell förklaring: den japanska besattheten av småflickor i skoluniform. Denna fetisch yttrar sig i filmen genom ofta förekommande bilder på flickor som trillat omkull så kjolen åkt upp. Det är förvisso skrattretande, men likväl kulturellt intressant.
På en helgalen idé har det blivit en i bästa fall halvbra film. I sin iver att tilltala så många åskådare som möjligt har veteranregissören Kinji Fukasaku tagit trevande steg i många olika genreriktningar. Under hela filmen blir det ett slags kretslopp med virtuos action som övergår i ironisk slapstick som blir romantisk melodram. Dessutom finns sporadiska inslag av hackerfilm manifesterat genom bilden av den klichéartat snabbskrivande datanörden. Det schizofrena anslaget irriterar; det blir halvroligt, halvspännande och halvromantiskt. En mer renodlad skräckfilm hade möjligen fungerat bättre.
Det ovanligt omfattande våldet, även i jämförelse med de mest våldsamma filmer som gjorts, är snyggt och välkoreograferat men i längden tappar man intresset, trubbas av. Kanske beror det på att karaktärerna är så platta och intetsägande att man egentligen inte bryr sig om huruvida de ska dö eller överleva. Handlingens utgång blir en bisak och när varje dödsoffer redovisas i bildens nedre del som vore det ett datorspel kan man bara le lite uppgivet och invänta Game Over.
Filmskaparen försöker bygga upp ett djup hos karaktärerna genom tillbakablickar, men det blir bara fånigt och patetiskt i värsta sortens sirapsmelodram. Fast helt inkompetent är inte Battle Royale. Filmens förtjänster ligger förutom en viss visuell flärd i det humoristiska innehållet. Innan man hunnit tröttna på våldets upprepningar finns ganska många skratt att hämta i dess underhållande absurditet. Men roligast är nog ändå den inledande TV-briefing som ungdomarna tvingas se, där en sprallig japansk kvinna går igenom spelreglerna. För den som är insatt i japansk populärkultur blir den sekvensen en utmärkt nutidssatir som filmen i övrigt aldrig förmår svara upp till. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment