Kung Fu Hustle, Stephen Chows uppföljare till kultfilmen Shaolin Soccer, är på ett sätt en hyllning till 70-talets kung fu-filmer. Åtminstone om man ser till karaktärer och tematik. Men där stannar likheterna. De äldre filmerna var uppvisningar i lekfullt akrobatiskt våld, sånt som i värsta fall orsakade någon oförsiktig kämpe ett par frakturer och hjälten några skrubbsår. Kung Fu Hustle tar däremot hjälp av avancerad datorgrafik för att åstadkomma en furiöst blodig slapstickbalett där fysiskt verkliga kampscener alternerar med overkliga inslag där karaktärer på ren spänst hoppar flera meter högre än Bubkas personbästa. Personligen hade jag föredragit mer äkta teknik och akrobatik framför reptrick och präktig programmering.
Den nonsensaktiga storyn om rivaliserande gäng och ”vanliga” människor med dolda kung fu-talanger är välskriven och dessutom rolig på ett fysiskt kännbart vis. Blomkrukor landar på huvuden, knivar flyger av misstag in i armar och ormar kysser hjältens visslande mun. Det är som det brukar vara i seriernas värld; blodigt värre, men också kul.
Den osannolika hjälten Sing, som Chow själv spelar med uttryckslös karisma, har tappat tron på godheten och gör precis allt för att bli ond och accepterad av det fruktade yxgänget. Tillsammans med sin korpulente sidekick rånar han en ambulerande glasskiosk och kallar en tjänsteman för glasögonorm. Men då en på miljonen bär på en inre kraft, en förutbestämd genetisk läggning för att bli kung fu-hjälte, spelar sådana misslyckanden mindre roll…
Kung Fu Hustle är en snygg film att titta på. Färgskalans starka färger finner en vän i den uttrycksfulla musiken och filmen hoppar lekfullt mellan dansnummer och tårdrypande melodraminslag. Men, ett stort men, i längden blir det tröttsamt och förutsägbart med all audiovisuell datortillverkad grannlåt. När jag sätter mig ner för att se en kung fu-film är det inte flygande gubbar jag vill se. Med risk för att stämplas som tråkmåns: försöket att förnya genren lyckas inte fullt ut. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment