Det är vanligt att filmåskådare hakar upp sig på värderande jämförelser mellan en bok och en film. Boken är oftast bättre, säger de, och bara ibland är filmen bättre eller lika bra. Fast hur meningsfullt är det egentligen att jämföra en bok med en film? Min båt är bättre än din bil. Jaha? Vissa saker kan bara inte jämföras. Det är bisarrt och ändå sker det för jämnan.
Elementarteilchen är en tysk filmproduktion av den franske författaren Michel Houellebecqs roman Elementarpartiklarna. Miljö och handling har i Oskar Roehlers manus förflyttas från Frankrike till Tyskland, samtidigt som berättelsen genomgått en grundlig filtrering. Bokens vassa kanter har rundats av och mycket av det provocerande har lyfts bort eller mildrats. Det är en ovanligt omfattande manusbearbetning, kanske för omfattande, något som Roehler (även regi) försvarat med att Houellebecqs moral inte går att föra över till film.
Filmen handlar om två snart 40-åriga halvbröders jakt på livets mening samtidigt som de fortfarande bär på sviterna av en traumatisk barndom med en promiskuös och frånvarande moder. Bruno (Moritz Bleibtreu) är humanisten och läraren med så mycket sexuella aggressioner att hans liv blivit en ständig kamp mot drifterna. Michael (Christian Ulmen) är den inåtvända vetenskapsmannen, eremiten och professorn, som vigt sitt liv åt avancerad forskning inom sexuell reproduktion, genetik och kloning. De är båda skadade, men på olika sätt och filmen handlar om deras försök att läka sina sår, gå vidare och bli lyckliga.
Nutidens dramatik förtätas med hjälp av förklarande tillbakablickar från brödernas uppväxt. För att tydliggöra avgränsningen är de scenerna filmade med något slags mjukt pastellfärgsfilter som ger en viss effekt när 70-talets hippiekollektiv besöks. I övrigt är bildkompositionen ängslig och oinspirerad. Detsamma gäller musikvalet, men igenkänningsfaktorn är åtminstone hög.
Både Bleibtrau och Ulmen gör goda insatser i huvudrollerna, men mest av allt glänser Martina Gedeck (Das Leben der Anderen) som en frigjord kvinna med livet här och nu som högsta prioritet. Hon finner Bruno och han finner vad han sökt efter så länge: trygghet och tillit. Oavsett vad man tycker om handlingarna i filmen, är det uppfriskande med ett kvinnoporträtt som ligger rätt i tiden.
Elementarpartiklarna är en mästerlig roman och Elementarteilchen är en bra film. Boken som bok är dock skyhögt bättre än filmen som film. Man har tagit sig väl stora friheter med manusskrivandet, men det finns tillräckligt mycket av bokens förtjänster kvar för att göra filmen underhållande. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment