Sunset Boulevard är en knivskarp melodram om berömmelsens baksida, en djupgående inblick i en desillusionerad stumfilmstjärnas liv 20 år efter hennes storhetstid. Men det är också en satir över Hollywoodfilmens produktionsvillkor och manusförfattandets vedermödor. När dessa huvudteman sammanfogas, framträder en film som på ett smart sätt belyser filmindustrins avigsidor.
Sunset Boulevard är som bekant även en berömd gata i Los Angeles. Joe Gillis (William Holden), medioker manusförfattare på flykt undan ekonomiska bekymmer, hamnar av en slump på garageuppfarten till ett av Sunsets skrytiga kråkslott. Nu är huset nedgånget – trädgården igenvuxen, poolen ett gapande hål. En kvinnoröst kallar in honom i den svulstigt inredda villan och hennes bestämda betjänt Max (Erich von Stroheim) ser till att han inte kommer därifrån.
Kvinnorösten tillhör divan Norma Desmond (Gloria Swanson), en gång i tiden välavlönad stumfilmsikon, och hon fattar genast tycke för sin manliga besökare. Hastigt och mindre lustigt blir Joe anlitad för att ”skriva rent” Normas manus. I den prekära ekonomiska situation han befinner sig i blir hon hans räddningsplanka. Det uppstår en relation som inte är helt sund och som tar sig allt mer bisarra uttryck...
Filmens styrka finns i ett manus där varenda fras är utsökt formulerad; med cirkelkonstruktion och berättarröst skapas en nödvändig ram. De klassiska citaten duggar tätt: ”I am big. It's the pictures that got small.” Vilken fröjd det måste ha varit att få leverera sådana repliker! Både huvudrollerna (Holden/Swanson) och de ledande birollerna (von Stroheim/Nancy Olson) belönades med Oscarsnomineringar, men alla fyra gick tomhänta därifrån. Däremot belönades filmens manus passande nog med en statyett.
Bra manus och duktiga skådespelare brukar räcka långt, men det behövs även en maestro som kan få allting att gå ihop. En sådan mästare är Billy Wilder som med säker hand lotsar åskådarna genom extravaganta interiörer och emotivt laddade replikskiften.
Sunset Boulevard är ett varierat smörgåsbord fyllt med smarta Hollywoodreferenser och kul kuriosa. Det är exempelvis värt att nämna Gloria Swansons bakgrund som stumfilmsstjärna. Liksom filmens Norma var hon bortglömd under flera år och därigenom förmår hon tillföra en hög grad av trovärdighet till sina poserande gester och verbala utfall. Vidare medverkar legendarer som Buster Keaton och Cecil B. DeMille som sig själva, vilket bidrar till känslan av att ha fått sett något alldeles unikt. Denna lätt euforiska känsla får dock till sist ge vika för det tragiska allvar som växer sig starkare ju längre filmen fortskrider. Betyg: 9.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment