Låt mig börja med att klargöra några viktiga fakta.
1. Pingviner har en gångstil som är en estetisk katastrof; de går extremt fult, långsamt och tillgjort. 2. Däremot känns det fullständigt normalt att se en pingvin som steppar. Kanske beror det på att den steppande pingvinen oftast håller sig på en begränsad yta och även använder vingarna på ett någorlunda tilltalande vis.
Pingvinrullen Happy Feet har två övergripande teman. Dels handlar det om utanförskap, att avvika lite för mycket från mängden, och dels om överlevnad genom sång och fiskätande. Filmens huvudkaraktär, Mumble (röst: Elijah Wood), ruvas under extremt kyliga yttre förutsättningar i den gosiga värmen mellan sin faders ben. Han är sedan sen ut ur ägget och när hans första stapplande steg är stepp börjar många ana oråd. Pingviner ska nämligen inte steppa utan sjunga och Mumble är självfallet en falsksångare av rang. Hans överlevnad är därmed hotad och när han vuxit upp stöts han bort av den övriga gruppen. I sällskap med rytmiska sydamerikanska pingviner och med målet att finna en klurig gåtas lösning, ger han sig ut på ett annorlunda äventyr…
Tack vare att sången både är pingvinernas själ och parningsritual, blir musikalen en naturlig genre att inkorporera. Popdängorna (signerade Stevie Wonder, Prince, The Beach Boys m.fl.) avlöser varandra i takt med att det imaginära evolutionsbudskapet hamras in. Sjung så överlever du! Finn din inre sång! Den som sjunger bäst är mest attraktiv!
Visuellt är filmen aningen ojämn. Datoranimering skapar fantastiska möjligheter för en kreativ regissör, men det är en frihet som lätt kan missbrukas. Under filmens första del väljer George Miller (han som gjorde Mad Max) förbluffande många bildlösningar med snabba inflygningar och extrema rotationer. Den tänkta fartkänslan försvinner och efter ett tag blir man bara snurrig. Karuselltänkandet dämpas lyckligtvis i den mer äventyrliga andra delen och här exploderar filmen i hisnande utförsåkningar och en mer städad actionkänsla.
I grund och botten är Happy Feet ändå en familjefilm och då spelar humorn en viktig roll. Utöver en del biologiska skämt är det snabbsnackaren Ramon (Robin Williams) som piffar upp anrättningen med en sydamerikansk brytning och flera roliga oneliners. Andra röster är mer klichéartade. Pingvinerna styrs exempelvis av en gammal irländare, en bitter Irish bastard så att säga, och ett gäng mulliga sjöelefanter pratar så klart med skotsk dialekt. Det är ofattbart, men säkert normalt.
No comments:
Post a Comment