Drowning by Numbers (1988)

En flicka iklädd bred spetsbroderad klänning hoppar hopprep framför ett dunkelt ljussatt hus. Senkvällens mörker har sänkt sig över platsen. Flickan hoppar och för varje hopp räknar hon upp namnet på en stjärna och när den hundrade stjärnan har rabblats upp slutar hon att hoppa. Vad gör man av en sådan öppning?

Svaret varierar säkert från person till person. Jag själv brukar gapa lite lätt förvånad och samtidigt släppa allt vad säkerhetslinor och förtöjningar heter. Peter Greenaways Drowning by Numbers (Dränkta i nummerordning) är ett konstnärligt hav av underligheter och makabra absurditeter som man med gott samvete kan kasta sig handlöst ner i. Simkunnig bör man dock vara.

Grundhandlingen kretsar kring tre starka, men otillfredsställda kvinnor (Joan Plowright, Juliet Stevenson och Joely Richardson) med samma namn, Cissie Colpitts, men från tre olika generation. Samtliga har ett skriande behov av att göra sig av med sina respektive män. Hur detta kommer att gå till antyder titeln och anledningen därtill är i två av fallen motiverat av männens korpulens och i ett av fallen inte motiverat alls. Kvinnorna försöker sedan klara sig undan rättvisan genom att lova sexuella tjänster åt den godtrogne rättsläkaren Madgett (Bernard Hill).

Sidohandlingarna och stickspåren är talrika, morbida och fascinerande. Läkarens son Smut (Jason Edwards) räknar hårstrån, bladen på ett träd och håller koll på om det är en gul eller röd dag. Förekomsten av levande djur i form av får och insekter innebär att en fåraherde och entomolog (insektsexpert) finns med på filmens avlöningslista. Andra teman innefattar djurkadaver i olika skeden av förruttnelse, fyrverkerier, eld och allehanda lustiga lekar med osedvanligt komplicerade regler.

Vatten är en viktig symbol. Ett badkar, det stora havet och en inbjudande pool utgör mordplatser med skillnad i omfång men med tillräcklig vattenmängd att någon ska kunna dränkas däri. Simkunnigheten är norm, bristen på detsamma är lika med en säker död.

Den odramatiska nakenheten är också ett tydligt kännetecken för Greenaway och som vanligt är den jämställd. Skillnaden ligger i att medan den kvinnliga varianten går åt det ljuvliga hållet, är den manliga fettig och grotesk. Där kan man dra en parallell till The Belly of an Architect vars fokus delvis låg på en väl tilltagen manlig pösmage.

Drowning by Numbers är uppbyggd av Sacha Viernys noga planerade tagningar. Han får fram bilder som likt detaljrika målningar ger mer information för varje betraktad sekund. Scenografin är en triumf, överfull av intryck, belamrad av dråpliga detaljer, berikad av färger, ljussättning och kontraster. Och som en extraordinär detalj finns nummer från ett till hundra med som en del av scenbygget. Alla siffror upptäcks inte första gången, men tillräckligt många hittas för att det ska kännas meningsfullt och kul.

Roger Ebert gillade inte filmen eftersom han inte förstod den. Jag förstår inte heller allt i filmen och allt går givetvis inte ihop, men jag gillar ändå det jag ser. Till skillnad från andra konstfilmer finns här åtminstone en tydlig röd tråd som med lätthet kan följas. Varför måste allt besynnerligt kunna förklaras? Räcker det inte med att ta till sig en kärna av substans och sedan njuta av bilderna? För den som är beredd att kasta sig handlöst ner i Greenaways kaotiskt böljande hav väntar en på alla sätt helt unik filmupplevelse. Betyg: 7.