När man likt många filmälskare har sett allt av Stanley Kubrick från Spartacus och framåt, kan det vara på tiden att ge sig i kast med hans femtiotalsproduktion. Killer’s Kiss (1955) är inte någon helt lyckad film. Det saknas originalitet i berättandet och manuset är med film noir-mått mätt endast mediokert. Förtjänsten hittas istället i kreativa bildlösningar, snärtig klippning och diverse brott mot oskrivna filmregler.
Filmens tagline sätter an tonen: ”Her Soft Mouth Was the Road to Sin-Smeared Violence!”. Det är den vackra kvinnan Gloria (Irene Kane) som leder boxaren Davy Gordon (Jamie Smith) i fördärvet. När filmen börjar står han på en perrong och hans berättarröst minns tillbaka vad som hände. I korthet såg han Gloria få stryk av sin dumma make (Frank Silvera), försökte hjälpa henne och fick sedan den svartsjuke mannen och hans onda kumpaner efter sig.
Boxningstemat var mycket vanligt på den tiden och gjordes kanske som allra bäst i The Set-Up (1949). Här blir Gordons boxningsbakgrund bara en attiralj i mängden. I kontrast till boxningen finns ett kort balettema. Balettscener hörde verkligen inte till vanligheterna i genren och där visar Kubrick prov på djärvhet i en virtuost koreograferad sekvens.
Filmens problem är en nästintill obefintlig karaktärsutveckling där alla förblir samma människor filmen igenom. Dessutom finns en och annan orimlighet med, t.ex. ett hopp genom ett fönster från tredje våningen där Gordon landar smidigt som en katt.
Höjdpunkterna är enskilda sceners visuella briljans. Inspelningsplatsens New York lyfts fram i en bra jaktscen över hustaken och några spännande scener lockar så när fram nagelbitande. Kubrick testar även gränserna och bryter bland annat mot den så kallade 180 graders-regeln. Även i vissa bildkompositioner upplever man känslan av en regissör som söker efter det nyskapande, men som ännu inte riktigt förmår hitta rätt.
Som avslutning kan nämnas följande anekdot som senare skulle bidra starkt till bilden av Kubrick som perfektionist: Killer’s Kiss blev nämligen dyrare än planerat eftersom den oerfarne regissören inte var nöjd med den skuggning som uppstod från den överhängande mikrofonen. Han lät därför sparka den ljudansvarige (Nathan Boxer) och hela hans stab. Allt ljud, såväl dialog som ljudeffekter, fick istället läggas på i efterhand. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Irene Kane kunde inte medverka där och hennes röst gjordes istället av den okända Peggy Lobbin. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment