Den handlar om tv-journalisten David Locke (Jack Nicholson) som befinner sig någonstans i Saharaområdet för att försöka få fram material till en dokumentärfilm. När berättelsen börjar söker han febrilt efter en väg till gerillan som gömmer sig i de närliggande bergen, men det hela går dåligt. Han betalar en ung man för att guida honom dit, men uppdraget stöter på patrull, misslyckas. Öknens tomhet omsluter bokstavligen honom och hans jeep och han tvingas återvända till sitt hotellrum utan intervjuer, utmattad och uppgiven.
Hotellet, som är ett enkelt stenhus med några få rum, tycks inte ha så många andra gäster. Där bor bara en annan person, en man som David lite senare hittar död. I en tillbakablick får vi veta att den döda mannen är Robertson (Charles Mulvehill), att han liknar David och att de bara har träffats en gång tidigare för att supa bort några timmar tillsammans.
Nu händer dock något avgörande för hela filmens utveckling. David Locke, tv-journalisten, tar Robertsons pass och byter ut bilden mot hans egen. Robertsons bild hamnar följaktligen i hans eget pass. Därefter flyttar han helt sonika sin hotellkamrat till sitt eget rum, byter kläder med honom och anmäler att David Locke har dött. Identitetsbytet har genomförts.
I Robertsons handlingar hittar David en anteckningsbok med specifika datum och platser. Utan att tveka antar han den nya identiteten och ger sig ut på en farlig och omtumlande resa genom Europa...
Hemma i London nås hustrun Rachel (Jenny Runacre) av beskedet, men hon verkar inte ledsen. Istället söker hon sig till Davids producent och tillsammans börjar de gå igenom tidigare material som maken skickat från Saharaområdet. Samtidigt som de söker efter en ledtråd till vad som kan ha hänt honom, ges en utvidgad bild av vem han är, en bakgrund som blir mer än bara en yrkesetikett.
Liksom många andra Antonionifilmer präglas Yrke: reporter av en medveten långsamhet, men i det här fallet är den högst befogad. Långsamheten är en tillgång eftersom den ger oss tid till eftertanke medan vi först väntar på att få reda på vad David jagar i öknen i början och senare ser fram emot hur det ska gå för honom och hans nya identitet. Manuset fångar på så vis skickligt upp åskådarna och får oss att hela tiden vilja få veta mer.
David Locke blir en fascinerande karaktär tack vara mannen som spelar honom. Det är en fröjd att se Jack Nicholson vara så nedtonad, dämpad, tillbakahållen. I nästan alla andra Nicholsonfilmer har regissörerna valt att utnyttja hans patenterade förmåga att ryta till och vara manisk. Här får vi se ett annat sorts skådespeleri, en tystare och mer eftertänksam sida hos en av vår tids stora aktörer. Värt att nämna är också att han under andra halvan av filmen får personkemin att stämma med Maria Schneider, mest känd för sin roll i Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris.
I en intervju från 1983 sade Antonioni att han inte varit helt nöjd med någon av hans tidigare filmer. Yrke: reporter kunde ha blivit hans första perfekta film, men producentkrav på att olika scener skulle klippas bort och filmen kortas ner förstörde den möjligheten. Den version som jag har sett är hämtad från Jack Nicholsons privata arkiv och innehåller sju extra minuter som tidigare varit bortklippta. Om det är den version som regissören ansåg vara perfekt vet jag inte, men oavsett vilket är det en imponerande film.
Bilderna är förtjänstfullt komponerade med mättade färger och ackompanjerade av ett naturligt inspelat ljud. Öknen har aldrig tidigare skildrats som så vacker och på samma gång så oresonligt skrämmande och karg. Och i många scener utnyttjas fotot för att ge berättelsen nya spännande dimensioner. Filmen fylls därigenom av speciella ögonblick som lämpar sig väl för diskussion och tolkning. Inte minst den extraordinära slutscenen kan man se om och om igen för att försöka hitta nya infallsvinklar. Yrke: reporter stimulerar hjärnan som få andra filmer och är därför ett måste för alla seriösa cineaster. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment