The Sweet Hereafter (1997)

Atom Egoyans The Sweet Hereafter (Ljuva morgondag) beskriver hur olika man kan hantera sorgen efter ett förlorat barn. Om hur gråten och smärtan så lätt förvandlas till ilska och om hur ilskan sedan utnyttjas av en skrupelfri advokat. Det är svårt att föreställa sig hur man själv hade reagerat i karaktärernas situation, men de scener som man skissar upp för sitt sitt inre är liksom filmen fyllda av mäktiga motstridiga känslor.

Det märks att Egoyans manus är baserat på en roman av Russell Banks. Texten har många litterära kvaliteter. Vi har ett före, en tragisk bussolycka och ett efter. På ett effektfullt sätt växlar perspektiven mellan då och nu, mellan hopp och förtvivlan, och mellan liv och död.

Ian Holm spelar den profitjagande advokaten Mitchell som anländer till ett geografiskt utsträckt kanadensiskt bergssamhälle för att samla underskrifter till en stämningsansökan. Vem som ska stämmas vet han inte, men han resonerar att någon måste ha gjort något fel och gör man fel ska man få betala rejält för det. Hans resonemang har luckor för en vaken utomstående betraktare, men för några av filmens sorgtyngda familjer når retoriken sitt mål.

Handlingen kompliceras av en otrohetsaffär mellan en pappa och en mamma till olika döda barn, en fysisk relation som försvinner bort i meningskiljaktigheter kring advokatens moraliska syften. Det finns också en incesthistoria mellan nyckelfiguren Nicole (Sarah Polley) och hennes pappa, en relation som förbryllar med ett obefintligt offertänkande. Dessutom tillförs en dimension genom att advokatens relation till en knarkande dotter fungerar som sidohandling.

Filmens utan konkurrens största behållning hittas i den lyriskt känslosamma musiken som målar upp en klangfull och oerhört rik ljudbild där varje ton är en del av ett brustet hjärta. Kompositören Mychael Danna (The Ice Storm) ger de storslagna vinterlandskapen ett emotionellt innehåll. Landskapet är sorgen, sorgen är musiken och musiken är känslorna. Det är en enastående prestation.

The Sweet Hereafter erbjuder en kraftmätning mellan den gamle Holm och den då extremt lovande Polley. Båda gör mycket trovärdiga rolltolkningar och egentligen borde filmen med deras hjälp ha kunnat lyfta mot stjärnorna. Detta förhindras dock effektivt av en Grisham-inspirerad upplösning som bara känns halvlyckad. Efter den nogsamt koreograferade och medkännande dramatiska uppbyggnaden leder dessvärre Egoyan filmen in på trivial mark med lakoniska vittnesmål och slentrianmässig juridisk dramatik. Fast på det hela taget blir ändå filmen mycket sevärd genom att det starka innehållet dröjer sig kvar och berör på djupet. Betyg: 8.