Renaissance (2006)

I den datoranimerade filmens värld är allt möjligt. Ingen kameraåkning är för svår, inga övergångar för hisnande. Det är bara filmskaparnas fantasi som sätter gränserna.

Gränslösheten medför också ett stort ansvar. Bara för att allt kan göras innebär inte det att filmen blir bättre om det visuella uttrycket görs svårare och mer avancerat än någonsin förr. En kilometerlång kameraåkning – baklänges, snett uppifrån och ner – tillför sällan mer än den distraherar.

Regissör Christian Volckman fastnar ibland i de uteblivna gränsernas fälla. Han vill hänföra åskådarna och det hade han också gjort utan några av de mest omöjliga kameraåkningarna. Hans Renaissance är en teknisk triumf i bländande svartvitt med en story som lödar ihop science fiction med Frank Millersk serietidningsaction och sedan kryddar alltihop med en mörk neo-noir-känsla a la Blade Runner.

Det är en berättelse som känns bekant redan från start. Den som är någorlunda bevandrad i genren känner igen lånen från Minority Report och karaktärernas psykologiska uppbyggnad kan jämföras med vilken actionserie som helst. Själv såg jag tydliga drag från Garth, men det finns säkert många fler inspirationskällor.

Vi befinner oss i framtiden. Det är 2050 och Paris är en förändrad stad. En ung forskare (Illona) blir kidnappad och poliskapten Karas (röst: Daniel Craig) får uppdraget att lösa gåtan med vem som har kidnappat henne och varför. Spåren leder honom bakåt i tiden mot en farlig uppfinning som ett stort företag, Avalon, vill komma åt. När han börjar ta lite för många egna initiativ, tvingas den kvinnliga åklagaren stänga av honom. Kan han på egen hand lösa gåtan och samtidigt klara sig undan Avalons privata säkerhetsstyrkor?

Renaissance är en mycket visuell film. Det svartvita är extremt kontrastrikt, med branta övergångar mellan isvitt och becksvart. Gråzonerna har utelämnats helt och ersatts av en slags textur som ger filmen ett mycket unikt utseende. Till en början kan det också vara svårt att urskilja karaktärernas identitet, något som beror på att halva ansiktet är i ständig skugga.

Paris 2054 är en modern stad fylld av spännande design. Framtidens material är genomskinligt och hela torg är gjorda i glas med vägar under sig. De som kör bil kan se upp på människorna som promenerar på torget och vice versa. Lyxlägenheterna består till viss del av stora glaskuber där skog och växtlighet, hela ekosystem i miniatyr, tar uterummet till nya inredingsnivåer. Detta ger ett system där de stora fastigheternas värde troligtvis får beräknas per kubik istället för per kvadrat.

Tyvärr är filmens styrka också dess svaghet. Det är uppenbart att bilderna överträffar berättelsen med råge. Dialogen, som är på engelska, är ganska klyschig och intrigen snårig utan att för den skull vara komplex. De animerade karaktärerna har ett begränsat spektrum av känslor, men det är det breda konceptet som hindrar filmen från att lyfta. Genomskinliga monster, odödlighet, spetsforskning, romantik, action och spänning trycks ihop i en underhållande men i slutändan utmattande framtidsmix.
Betyg: 6.