1. Istället för Tarnation hade filmens titel kunnat vara Allt om min mamma, hennes föräldrar och mig själv. Jonathan Caouette lämnar ut sig själv och sina närmaste på ett oerhört hjärtskärande sätt.
2. Mamman: Renee var modell som barn, men hoppade som tonåring från ett tak och förändrades helt. Föräldrarna valde att skicka henne till en psykiatrisk vård där hon utsattes för hundratals elchocker. Det gjorde henne inte friskare. Idag är hon svårt psykisk sjuk, schizofren, knaprar lithium. Det är så smärtsamt uppenbart att hon är trasig och aldrig blir hel igen.
3. Sonen: Jonathan växte upp utan pappa och med en mamma som var sjuk och ofta frånvarande. Därför fick han ofta vara hos mormor och morfar. Tidigt i livet hittade han en verklighetsflykt i form av skådespeleri och hemvideoinspelningar. Som 11-åring gestaltade han ett tragiskt kvinnoöde med fullständig närvaro. Talangen fanns där tidigt. Sedan kom tonåren med självförakt, självskadebeteende och långa perioder på psyket. Jämfört med mammans sjukdom upplevs han dock som frisk.
4. Man kan diskutera många etiska frågor kring filmen. Att en filmare lämnar ut sig själv är allmänt vedertaget och accepterat, men att lämna ut sin psykiskt sjuka mamma och hennes gamla föräldrar känns mer tveksamt. Gjort är dock gjort och samma år gjorde Andrew Jarecki sin lika omdiskuterade Capturing the Friedmans. Just de frågetecken och känslor som detta tillvägagångssätt väcker är en viktig del av båda filmernas styrka.
5. I filmen återberättas en anekdot om en High School-uppsättning av David Lynch Blue Velvet såsom tolkad genom Marianne Faithfulls sånger. Bara en sån sak…
6. Tarnation är också berättelsen om en ung homosexuell mans uppväxt i ett trångsynt Texas och lättnaden när han flyttade hemifrån till världsstaden New York.
7. Filmens budget var futtiga 218 dollar. 218 dollar!? En struntsumma i filmvärlden som dock bör ha blivit några hundra tusen kronor dyrare eftersom produktionsbolaget har fått betala för musikrättigheterna till många sköna låtar: Ice Pulse med Cocteau Twins, The Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithful, Reptile med Lisa Germano, Wichita Lineman med Glen Campbell, Naked As We Came med Iron and Wine, Around and Round med The Red House Painters och många andra pärlor. Det är en öronvänlig blandning av gammalt, nytt och covers som förenas under ett långsmalt popparaply.
8. Billigheten beror på att mycket av materialet i filmen kommer från gamla hemvideoinspelningar, samt att inga skådespelare medverkar. All redigering är gjord i ett redigeringsprogram som finns på alla mac-datorer. Detta resulterar i en lekiver som i värsta fall ter sig som väldigt plottrig (vad händer om jag klickar här?) eller banal (fakta presenteras med torr, enkel och ypperligt funktionell text). Fast när regissören hittar flytet gör han det med besked. Blinkandet, flimrandet och färgexplosionerna blir meditativ mumma för mig, men jag gissar att många andra kan störa sig på kaoset.
9. Jag saknar information om den vuxne Caouettes liv. Det antyds att Jonathan fick skådespelarjobb när han kom till New York och jag hade gärna hört mer om det, om hur en framgångsrik ung man tar sina första trevande steg in i filmbranschen. Risken är väl att den utvikningen hade tagit ner lidandet på en mer hanterlig nivå, vilket i sin tur hade gett filmen en annan emotionell profil.
10. Liksom i nästan alla andra dokumentärfilmer blir det arrangerade, den medvetna manipulationen, ofrånkomlig. Några scener känns väldigt tillrättalagda och andra alldeles för privata. Det sistnämnda illustrerar tydligt vad det handlar om: att fullständigt lämna ut sig själv, sin mamma och hennes föräldrar inför en hel världs potentiella blickar. Tarnation är således hundra procent 2000-tal och, på gott och ont, en av de senaste årens mest personliga filmer. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment