Allt han ser är sakers ekonomiska värde i form av vad en hälare kan tänkas betala honom. Mobiltelefonen är hans förälskelse och yrkesmässiga redskap. Telefonsamtalen blir hans andning och hans puls. Och de pengar som han drar in slösar han ganska snabbt bort. Han är oansvarig, omogen och pappa till en nio dagar gammal bebis.
När flickvännen Sonia (Déborah François) kommer ut från sjukhuset med barnet, Jimmy, får hon leta efter pappan. Bruno har inte hälsat på dem under tiden de varit där och han verkar inte bry sig så mycket när han får se barnet. Han bara registrerar att där finns ett barn och fortsätter sedan med sitt tjuvaktiga liv.
Relationen mellan Sonia och Bruno etableras i några naturalistiska scener. De är som två älskande i yngre tonåren, utan förmåga att uttrycka äkta känslor eller att exakt kunna säga vad de vill till varandra. Istället sprutar hon läsk på honom, han ger igen och de brottas, skrattar, rullar runt. Efteråt delar de en cigg och ett tyst samförstånd tycks ha uppnåtts. Han är givetvis helt fel för henne, men hon är inte smart nog att fatta det. Och barnet ligger hela tiden och sover i vagnen bredvid dem.
En utav Brunos hälare i hierarkin ovanför honom frågar om de verkligen kan ta hand om barnet. På den svarta marknaden har även ett litet barn ett pris och ett ruttet frö sås i hans medvetande. När Sonia ber honom att gå en promenad med Jimmy, ser han chansen att tjäna pengar. Barnet säljs och Sonia får ett sammanbrott när hon får veta vad som hänt. Bruno ångrar sig och måste nu försöka få tillbaka sin son samtidigt som han hamnar i onåd hos de kriminella…
Bortsett från de första bilderna på Sonia som letar efter barnets far är allt i Barnet (L'Enfant) berättat genom Bruno. Det är han som är den enda fullständiga karaktären. Sonias beteende är endast det som han ser henne säga och göra. Långsamt vinner vi Brunos förtroende och det blir smärtsamt att se hans kriminella tillkortakommanden. Berättartekniskt är detta mycket effektivt, men jag saknar ändå Sonias perspektiv, hennes innersta känslor och tankar kring det som händer.
De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har skapat en film som präglas av en extrem realism. I de flesta scenerna används naturligt ljus, vilket ger en autentisk känsla. Vidare är bilderna precis så ljusa som en vanlig dag kan vara och det är befriande att det alltså inte gjorts någon stilistisk anpassning till det mörka innehållet. Några få nattliga sekvenser har lite mer svärta i sig, men det har ju också sin naturliga förklaring.
Ytterligare ett grepp för att få en förtätad känsla är brödernas beslut att inte använda sig av någon musik alls. Det är tyst hela tiden och det ger en märklig realistisk tomhet kring handling och händelser. Kameran iakttar Bruno på olika avstånd. Ibland närgånget, ibland en bit ifrån, på distans. Han är vår enda identifikation och det är jobbigt.
Men trots den gedigna realismen kan jag inte låta bli att störa mig på två detaljer. Den första är att bebisen, endast några dagar gammal, alltid är så tyst. Kanske kan det förklaras av att små bebisar sover väldigt mycket och att bröderna Dardenne valt att skildra just de ögonblick när barnet sover. Men även när den lille är vaken är han tyst, vilket jag tycker blir lite konstigt. Sedan är det ju typiskt att en nybliven mamma några få dagar efter förlossningen ser ut som en fotomodell utan ett enda extra kilo på kroppen. Där kunde filmskaparna gott ha försökt göra det hela mer realistiskt.
Barnet var mitt första besök i bröderna Dardennes värld och det lär knappast bli mitt sista. Det som jag tar med mig är framförallt Alain Marcoens finstämda foto och naturliga ljussättning, samt Reniers utmärkta prestation i rollen som Bruno. François (En studie i hämnd) är också bra, men hennes roll är så perifer och emotionellt distanserad att hennes talang inte utnyttjas till fullo. Den fullständiga fokuseringen på Bruno är berättartekniskt intressant, men förmodligen inte det bästa sättet att berätta historien på. Barnet är svår, magknipsframkallande och mycket duglig filmkonst om människor som lever på samhällets botten och förmodligen aldrig kommer att kunna ta sig därifrån.
Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment