En studie i hämnd (2006)

Mélanie är 12 år (gissar jag) och en hejare på att spela piano. Hon har stora chanser att klara ett viktigt intagningsprov till en fin musikskola. Stödet finns från föräldrarna, känslan i fingrarna och självförtroendet i huvudet. Men medan hon spelar upp framför en lyssnande jurykvintett händer något oväntat. En kvinnlig jurymedlem är nonchalant nog att skriva en autograf. Mélanie kommer av sig, tonerna flyr iväg och händerna blir till seg gelé. Chansen är borta; en ung flickas dröm har gått i kras.

Många år senare har den lilla flickan (Julie Richalet) blivit en stor flicka (Déborah François) som får praktikantjobb på en advokatbyrå. Firman drivs av Jean (Pascal Greggory) och han är (får vi snart veta) i sin tur gift med den jurymedlem, proffspianisten Ariane (Catherine Frot), som förstörde Mélanies pianodrömmar. Med charm, värme och inställsamhet nästlar sig en alltjämt förorättad ung kvinna in i deras liv. Hur går hon till väga för att få sin efterlängtade hämnd?

En stor del av En studie i hämnd utspelar sig i advokatfamiljens lyxhus, en herrgårdsliknande koloss med långa korridorer och pool i källaren. Ute finns dubbla tennisbanor och en väldesignad trädgård med långa rader av ansade buskar där man med fördel leker kurragömma. Fastigheten är en närstående kusin till huvudbyggnaden i La Cérémonie. Överklassens luxuösa boningar lämpar sig ju utomordentligt väl för thrillerstämning och psykologi.

Det psykologiska, ja. Att en människa kan fokusera så länge på en sak, ett mål, är sjukligt, fanatiskt, kusligt och starkt. Det kräver disciplin, kyla och frånvaro av besvärande nerver. Och det kräver dessutom en hundraprocentig hängivenhet.

Den passionen har Mélanie. Hon satsar allt på sin hämnd. Inga pojkvänner kommer emellan, även om det vid ett tillfälle antyds en relation till en killkompis. Hon jobbar hårt för sin sak. Plikten går före njutningen, om nu inte plikten är njutningen. Hämnden sägs ju vara ljuv.

Brat gör ett mycket trovärdigt porträtt av en stjärnpianist med rampfeber, men hon får ursäkta: filmen ägs av Déborah François. Smaka på namnet en gång till. Déborah. François. Hon är underbar. Oh la la! Mon dieu! Allez allez! Vive la France! François är färsk, debuterade i Barnet häromåret, men hon kommer ha många fina år framför sig i filmens värld. Hon är de små gesternas skådespelerska, men med en närmast magnetisk utstrålning.

Som i alla pianofilmer är självklart musiken mycket central. Här är det stycken av Bach samt nyskrivna kompositioner av Jérôme Lemonnier som utgör örongodis för älskaren av klassisk musik. Men musiken bidrar också till att cementera miljöernas starka överklassprägel samtidigt som den på sina håll understryker thrillerstämningen.

Som duktig violinist kan Denis Dercourt det där med musik. Lyckligtvis kan han också det där med att regissera. Hans stil genomsyras av ett kontrollerat lugn och det nästan minimalistiska angreppssättet erinrar, liksom den svenska titeln, om genrens mästare, Alfred Hitchcock. All information som åskådaren behöver få levereras i vackert iskalla, frostiga bilder. Trots kylan finns drivet i bildberättandet; det finns inga döda punkter i berättelsen. Det är bara att buga sig för En studie i hämnd, en av 2006 års mest spännande och formsäkra filmer. Betyg: 8.