Ken Park (2002)

Larry Clark är en man som njuter av att tänja på gränser. Det gäller oavsett om han gör sitt dagsverke som filmregissör eller vanlig fotograf. Debutfilmen Kids (1995) var svårgenomtränglig på grund av den brutala realismen. Ken Park är det på grund av mängden sex och nakenhet; även den mest liberala åskådarens toleransnivå passeras. Frågan är: vad gör man av de känslor som gränsöverskridandet genererar? Det är nyckeln till filmen.

I en skrämmande öppningssekvens får vi reda på att Ken Park inte är någon park, utan en människa som tog sitt liv för att han var utsatt, mobbad, hackad på. Sedan hoppar vi till ett par av mobbarna och får följa några dagar i deras liv. Det är förortsmiljöer; villor i Visalia, Kalifornien och ett välmående bostadsområde med trasiga familjer.

Harmony Korines manus fokuserar på fyra tonåringar i samma skateboardgäng. Shawn (James Bullard) har ett sexuellt förhållande med sin flickväns mamma. Claude (Stephen Jasso) för en tröstlös kamp mot en alkoholskadad biffpappa som stör sig på att Claude liknar hans gravida fru. Tate (James Ransone) är en psykiskt störd kille som antingen spelar spel med farmor och farfar eller runkar till stönande damtennisspelare med en strypsnara om halsen. Och så har vi Peaches (Tiffany Limos), tjejen i gänget, som har vilda sexlekar med sin kille när pappan besöker den döda moderns grav.

Som ni märker har några av historierna ett ämnesområde som öppnar upp för grafiska sexscener. Märkligt nog fungerar ganska mycket helt okej. Storyn har ett realistiskt anslag, replikerna bär på en autenticitet och den känslan lever vidare i sexet. Men visst görs det övertramp och rejäla sådana. Mest onödig är en scen där en full biffpappa kissar och kameran zoomar in på honom och sedan på hans penis – samtidigt som han kissar!

I sågningar av komedier brukar räddhågsna recensenter beklaga sig över att skämten behandlar kroppsvätskor. Då snackar vi oftast talad dialog. I Ken Park finns den äkta varan. Här flödar urinen och sperman sprutar och kletar. Antalet manliga huvudroller innebär även att det går tre snoppar på varje snippa. Könsorganen gömmer sig inte. Vi kommer inte undan.

Hur hanterar man gränsöverskridandet? Ett skratt ligger nära till hands. Andra grymtar till. Någon håller handen för munnen. Det gapas och det blundas. Ingen lämnas oberörd.

Ken Park kan och kommer inte att gillas av alla. Men för den som klarar av att hantera det explicita innehållet väntar en tankvärd liten film om ungdomar som behöver droger och sex för att kunna leva. Även om det inte handlar om precis samma saker, får filmen mig att tänka på kapitlet om grabbgänget Spur Posse i Susan Faludis bok Ställd. Bortsett från de värsta övertrampen ges här en förhållandevis trovärdig bild av amerikanskt ungdomsliv. En vanlig ungdomsfilm väjer oftast för de känsliga frågorna. Det gör, på gott och ont, inte Ken Park. Betyg: 6.