DVD: Vanishing Point (1971)

Kowalski (Barry Newman), huvudpersonen i Vanishing Point, ska transportera en Dodge Challenger, årsmodell 1970, från Denver, Colorado, till Frisco, Kalifornien. Han slår vad med uppdragsgivaren om att han klarar körningen på under 15 timmar och sällar sig därmed till kategorin ”män som tror att de är racerförare och kan göra som de vill på vägarna”. Nu är det dock så att Kowalski faktiskt är en före detta racerförare och därigenom torde han ju ha såväl blick som reflexer för att klara av riktigt hård, krävande bilkörning.

Problemet är att vår hjälte är lite på dekis, en knarkande filur. Han stoppar i sig några tabletter innan han kör igång och vips har vi fått en oberäknelig typ på vägarna. Polisen börjar självfallet jaga honom och filmen kan nu ses på två sätt: 1. Den coole bilhjälten som kör ifrån polisen, eller 2. Den narkotikapåverkade bilhaveristen som utsätter sin omgivning för livsfara.

Kultvärdet är emellertid högt och följande brukar räknas till kultfaktorerna:

* Kowalski får rapporter om polisens förehavanden via den blinde radioprataren Super Soul (Cleavon Little).

* Kowalski träffar på en ormfångare i öknen.

* Kowalski plockar upp två liftare, upptäcker att de är homosexuella och slänger ut dem i farten.

* Kowalski är före detta polis och krigsveteran.

* En blekt blondin kör motorcykel helt naken.

Det finns mycket mer skumt kultinnehåll. Den tunna handlingstråden viker av i regelbundna mönster utan att tillföra berättelsen någonting. Någon gång skrattar man gott åt hur skruvat allt är och andra gånger får man bara skaka på huvudet.

Under filmens gång dök det dessutom upp några besvärande frågetecken i mitt huvud, krumelurer som inte ville ge sig av och som inte heller lät sig besvaras. Först och främst är det turfaktorn som spökar. Många av de mest vådliga bilstuntsen är rent turbetonade. Utgången av Kowalskis våghalsiga manövrerande är således inte beroende av hans skicklighet. Turen reglerar allt. Den enda anledningen till att han aldrig misslyckas är ju att filmen måste gå vidare.

Sedan måste jag klaga lite på nakenfaktorn. Tuttiga töser passerar revy i effekter som så uppenbart är riktade mot den målgrupp som älskar att se en hjälte som kör ifrån polisen med en häftig bil. Och slutligen det sista frågetecknet: Kowalski själv. Varför gör han sig sådant besvär att utmana ödet, tre delstaters poliskårer och sig själv? Det hade jag väldigt gärna velat få ett bra svar på.

De tillbakablickar som inflikats ger ingen klarhet. Kowalski är och förblir en av 1970-talets tunnaste hjältekaraktärer. Barry Newman, en utseendemässig kompromiss mellan Alessandro Del Piero och Dustin Hoffman anno 1967, lyckas ge honom ett sammanbitet, tufft och plågat uttryck. Men det är också allt.

Vanishing Point har många bra biljaktsscener; Richard C. Sarafian vet hur man skapar fartkänsla till lastbilsmusik från de sju ”haken”. Och visst, Dodgen sladdar snyggt och ökenkörningen är het, men vad hjälper det. De obesvarade frågorna håller betyget nere. Betyg: 5.