Almodóvar försöker visa hur illa ställt det är med den spanska kärnfamiljen. Dessvärre gör han det genom att skapa ett persongalleri där alla karaktärer bär på minst en mycket udda egenskap. Person för person är det överkomligt, men den samlade galenskapen ryms inte inom rimlighetens ramar. Låt oss kika närmare på några utav karaktärerna:
Familjen.
Mamma städar, sniffar lim, knaprar piller och försöker hålla samman de sina.
Pappa kör taxi, förfalskar namnteckningar och förtrycker sin hustru i sann patriarkal anda.
Storebror är bara fjorton år, men tjänar ändå sina pengar på att sälja droger.
Lillebror har sexuella relationer med äldre män, och blir tillfälligt bortadopterad till en kufisk tungflörtande tandläkare.
Farmor samlar på påkar(!) och är så snål att hon låser in sina favoritmuffins i ett skåp.
Bland de övriga märks grannen Cristal som är prostituerad heroinist och tror att alla kvinnor vill ha hennes kropp. Medverkar gör också en kendotränande impotent polisman, en rödhårig kuvad liten flicka som kan förflytta föremål med hjälp av tankeöverföring, en grön ödla samt två alkoholiserade författare varav en är kleptoman. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.
Filmen följer omväxlande vardagliga och överdrivna händelser. Fokus ligger mestadels på familjens behov av att tjäna pengar. Mamma Gloria (Carmen Maura) är den som först får ta extrajobb för att få allt att gå ihop och sedan knark för att orka med det hela. Hon är också den enda karaktär som Almodóvar tycks ha brytt sig om. Därigenom blir Maura den som ensam får bära stora delar av filmen på sina axlar. Hon gör det genom ett talande kroppsspråk och det är beundransvärt hur hon lyckas få så mycket liv i en så pass sliten karaktär.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? bjuder på några få visuella godbitar. Förtexterna är enkla skyltar med text i skimrande regnbågsfärger. Roliga kameravinklar förekommer i form av en kamera som filmar inifrån både tvättmaskin och ugn. Dessutom medverkar Cecilia Roth i några härligt överdrivna TV-sändningar. Inget kan dock få en att glömma de brister som uppstått i och med persongalleriets konstigheter. Det är skönt att Almodóvar numera vet hur man skriver mer än en bra karaktär. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment