Good Bye, Lenin! (2003)

Wolfgang BeckersGood Bye, Lenin! har så mycket energi och outtröttlig berättarglädje att man omöjligt kan lämna biosalongen opåverkad. Det är en berättelse om en partilojal östtysk kvinna (Katrin Saß) som strax före Berlinmurens fall drabbas av en hjärtattack och faller i koma (efter att hon har sett sonen gå i ett demonstrationståg). Många månader senare vaknar hon upp i ett kraftigt förändrat land. 1989 har blivit 1990, Östtyskland är på väg att försvinna och ett enat Tyskland är på väg.

Den demonstrerande sonen Alex (Daniel Brühl) är filmens huvudperson. När han får veta att hans kära mor inte får utsättas för några större emotionella påfrestningar inser han att det krävs något alldeles extra för att dölja fosterlandets förfall. Han övertygar vårdapparaten om att hemvård är det absolut bästa för modern och där hemma tar han till alla möjliga knep för att få henne att tro att samhället är precis som det alltid har varit…

Det finns ett antal komponenter som är viktiga för att förstå filmens mångsidighet:

Verkligheten infogas smart. Det är demonstrationer, murens dramatiska fall, valutabekymmer, svårigheten att få tag på östtyska livsmedel och fotbollslandslagets enade trupper i VM 1990. Herrar Gorbatjov, Honecker och Kohl hälsar också på.

Komiken är instrumentell, framförallt under första halvan av filmen där så mycket handlar om sonens uppfinningsrikedom för att lyckas manipulera morsan.

Kärleken mellan Alex och den blivande sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) är underutnyttjad. Istället är det sonens moderskärlek som överskuggar allt annat.

Historierevisionismen är ett njutbart inslag. Det handlar om hur man kan klippa och klistra till sig en annan och lite bättre historia än den som redan har varit. Regidrömmande arbetskamraten från parabolinstallationsfirman, Denis (Florian Lukas), producerar sanslösa tv-sändningar med låg budget, men desto högre skrattfaktor. Kontrasten mellan det nya och det gamla är så gigantisk att det möjliggör groteska vändningar och hysteriska omtolkningar.

Identitet – vad är det? Svaret på den frågan är filmens kärna, det guldkorn av allvar som man måste hitta för att känna med karaktärerna. Filmen väcker funderingar kring vad det egentligen är för detaljer som definierar ett samhälle. Kanske spelar en viss sorts gurkburk en större roll än man kan tro…

Dramatiken tar slutligen full kontroll över berättelsen. Snyftfaktorn är hög och sentimentaliteten fullständigt oemotståndlig. Yann Tiersen (Amelie från Montmartre) har gjort filmmusik som är livsfarligt effektiv. Även om filmen hade råkat vara dålig skulle man ha ryckts med när de akrobatiska pianomelodierna fyller ut biosalongen.

Men, ett stort men, det finns två stora problem som man måste köpa för att Good Bye, Lenin! ska fungera.

1. Alex förvandling. Hur kan en kille som nyss stod på barrikaderna och skrek slagord plötsligt förvandlas till en person som driver en kampanj för ett gammalt kommunistiskt system. Oavsett om det är äkta känslor eller inte, är det svårt att bli övertygad om att just han skulle vara den som manar på de andra.

2. Att en ung man kan få 15-20 personer att ljuga en älskad vän och anhörig rätt upp i ansiktet dygnet runt. Det är en utmärkt idé, men knappast förankrad i verkligheten.

Om man kan hantera de här två knockoutslagen väntar en skön seger på poäng efter att sista ronden är avklarad. Det är ingen vacker seger och inte heller särskilt övertygande, men det är en seger och det är segrarna som räknas. Good Bye, Lenin! påminner mycket om en typisk Tom Tykwer-film: den lyckas inte riktigt med allt den tar för sig men tillräckligt mycket går hem för att en säker poängseger ska vara i hamn. Betyg: 7.