Happy Together (1997)

I programmet till Kinos Triangelfilmretrospektiv beskrivs filmen med följande mening: ”Yiu-Fai och Po-Wing åker till Argentina för en bilsemester, men något är fel och deras förhållande börjar falla i bitar.” Jag förväntade mig Wong Kar-Wais standardvariation på temat ”vacker kvinna möter deppig man med problem”. Filmaffischen i biofoajén förbryllade mig dock. Det var två killar på bild, men jag tänkte att det är väl de som är de stora stjärnorna.

Sedan börjar filmen och ganska omgående är det en het, hård och handgriplig sexscen mellan de båda stjärnorna på affischen. Efter ett dämpat skratt åt hur de egna fördomarna kan vara så besvärliga fann jag mig snabbt i situationen.

Två homosexuella kineser bilsemestrar i Argentina således. De har som mål att besöka de storslagna Iguazufallen, men semestern överges snabbt för bråk, vapenvila, bråk och sedan splittring. Yiu-Fai (Tony Leung) tar jobb som inkastare på en tangobar för att få ihop kosing till hemresan, medan Po-Wing (Leslie Cheung) försvinner bort i nya trasiga relationer. Det är Yiu-Fai som är vår identifikation, vår livlina i en annorlunda värld. Kan han glömma sitt ex och samtidigt få ihop de pengar som krävs för att flyga hem?

Tony Leung har jag nämnt många gånger förr och på nytt gör han en mycket känslig prestation. Han har förmågan att få fram sorgsenheten, den bottenlösa melankolin, i sina bruna ögon. Enligt IMDB lockades han med till projektet med hjälp av ett fejkmanus och det var först i Argentina, när inspelningarna skulle börja, som han fick reda på att det ingick gaysexscener. Listigt!

Happy Together är en ojämn film. Tråkiga sekvenser avlöses av fantastiska bilder till musik. Wong Kar-Wai och hans filmfotograf Christopher Doyle driver en knäförsvagningsverksamhet ihop. Jag blir knäsvag av att se hur musiken och bilderna slingrar sig om varandra i nya, häftiga mönster. När det är som bäst lyckas War-Kai göra det audiovisuella i samma klass som Almodóvar och Tarantino. Gyllene tango, rivig Frank Zappa och den obligatoriska covern, Hong-Kongvarianten av Happy Together, bidrar starkt till försvagningen av mina knän.

Fotot är ett enda långt experiment. Det börjar i svartvitt med några färgklickar här och där, men ju längre filmen fortskrider desto mer färg blir det. Till slut är det bara färg och det känns bäst så. Färg är Kar-Wai. Det svartvita är inte fel, men färgen är så mycket mer rätt.

När jag såg filmen fick jag en bild i mitt huvud av mig själv sittande i en bekväm fåtölj med stora hörlurar över öronen. Jag lyssnade på en favoritskiva där det var inlagt två eller tre extra minuters mellanrum mellan varje låt, vilket irriterade mig. Samma sak var det när jag såg filmen. De underbart härliga sekvenserna var som fina låtar och trots en mild irritation står man ut med pauserna eftersom man vet att snart, om bara ett litet ögonblick, kommmer nästa låt, nästa sekvens, nästa möjliga knäförsvagning. Betyg: 7.