Dead Man (1995)

Dead Man, Jim Jarmusch bästa film enligt många bedömare, är en ödesmättad vandring mot dödsriket, en vandring som innehåller ganska tvära kast mellan mystik och galenskap. Det är en film som försöker vara rolig, allvarlig och episk på samma gång utan att lyckas jättebra med någotdera.

Handlingen i all sin enkelhet involverar en viss William Blake (Johnny Depp) som tar tåget till staden Machine (garanterat slutstationen på den tåglinjen). Där är det tänkt att han ska ta jobb som revisor, men det visar sig att någon annan har hunnit före. Nedstämd går han till baren, tar sig ett glas, går ut igen, träffar på en ung kvinna (Mili Avital) och de har sällskap hem till hennes rum. Plötsligt dyker hennes fästman upp och skjuter dem båda. Blake dör dock inte (kanske för att han redan är död, vad vet jag). Han skjuter istället tillbaka och rymmer sedan iväg på den dödade mannens häst. En stor belöning utlyses och tre prisjägare ger sig ut på jakt efter honom.

Det som gör att illusionen bryts för mig är att karaktärerna är skrivna som personer som hela tiden försöker vara så häftiga som de bara kan. De ska säga de rätta sakerna och det ska vara gåtfullt och våldsamt. Och det ska vara konstigt. Hur kan jag ta filmen på allvar när Iggy Pop dyker upp utklädd till gumma med söt sjalett om skallen? Det blir för mycket bara.

Lägg till stora doser av äckelpäckel i form av kraniumtramp, pulserande blod och gammal hederlig kannibalism (en av de hyrda mördarna äter upp sin reskamrat) och man känner sig maktlös. Intrycken kan inte sorteras på något vettigt sätt. Och över filmen vakar dessutom en skum indianmystik, något som kommer sig av att Blake får en reseledare (Gary Farmer) som är en gammal klok indian, Nobody.

Det mest fantastiska är hur många stora och medelstora namn som Jim Jarmusch lyckats locka till filmen. Utöver de som redan nämnts medverkar bland andra John Hurt, Robert Mitchum, Gabriel Byrne, Billy Bob Thornton, Alfred Molina, Crispin Glover och Lance Henriksen. Det säger något om vilket gott anseende Jarmusch hade under första halvan av 1990-talet.

Filmens räddning består av Johnny Depp och ett fenomenalt foto. Depp lyckas övertyga oss om att hans karaktär verkligen är en tönt och det gör övergången till flickidolsutseende så mycket mer dramatisk. När filmen går mot sitt slut är varje bildruta med Depp en potentiell poster i Frida. Med indianmålade kinder och döden inom räckhåll får han sin snygghet tillbaka.

Fotot är en svartvit hälsning till Ansel Adams. Robby Müller får fram skarpa drömbilder fyllda av längtan till en tid som inte finns. Det poetiska bildspråket träder fram som allra tydligast när aktörerna tiger och Neil Youngs svettiga musik får breda ut sig ostört, i ensamt majestät. Luften fylls av skorrande gitarriff som rör sig över hela skalan från bultande oväsen till ljuv musik. Det är synd att resten av filmen inte motsvarar den sköna upplevelsen. Betyg: 6.