Han tar oss till gränsen för vad vi tål och frågar oss via sitt ombud, psykfallet Paul, om det inte är precis så här som vi vill ha det. Sedan vänder han upp och ner på förväntningarna och skrattar oss rätt upp i ansiktet. Det är provocerande och antingen tar man det till sig i någon form, eller så går man ut/stänger av.
Filmen är en mardröm som börjar som en vanlig semesterfilm. Den välbeställda medelklassfamiljen är på väg till sommarstugan vid den vykortsvackra sjön. De leker gissa stycket-leken i sin fina bil. Sonen slappar i baksätet och segelbåten vilar tryggt på släpet. Musiken som spelas är en underskön Händelopera och förtexterna rullar i rött. Sedan kommer de fram till grinden, titeln dyker upp i bild och musiken ändras abrupt till skrotskramlande skränig dödsmetall (komponerad av John Zorn). Det är en genialisk föraning om vad som komma skall.
Familjeidyllen kommer snart att störas av två unga psykopater, Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering), som båda bär tunna vita handskar på händerna. De kommer att göra familjens idyll till ett levande helvete (för att använda en sliten klyscha). Och en ironisk referens är att Frisch är samma skådespelare som i rollen som den störde Benny fick prova på hur det känns att döda i Benny's Video.
Som tidigare antytts finns det ett direkt tilltal från Paul. Det börjar som en enkel blinkning, fortsätter med en fråga och slutar med ett direkt vad där galningen slår vad med oss om huruvida vi tror familjen kommer överleva natten. Båda gossarna är sliskigt obehagliga och hade nog inte kunnat finnas i verkligheten, men genom att de bär på tillräckligt många mänskliga drag tror vi på dem och deras sadistiska grymhet.
För att filmen ska fungera är det mycket viktigare att de som spelar offer gör det med trovärdighet. Det är därför tur att Ulrich Mühe (Das Leben der Anderen) och Susanne Lothar (La Pianiste) gestaltar de utsatta föräldrarna med en sådan äkthet, desperation och djup förtvivlan.
För den som inte redan har insett det: det här en film som långt ifrån alla klarar av. Den är inte enbart grafiskt våldsam, men våldet är realistiskt och det man hör men inte ser kan som bekant vara nog så obehagligt.
Trots den bakgrunden är detta en film som jag rekommenderar. Jag tror på Haneke och jag tror på hans filmer. Vi behöver utmana vår förenklade och USA-styrda syn på filmens möjligheter och begränsningar. Funny Games lockar fram tankar och reflektioner som ingen annan film hade kunnat få fram. Så tag en risk, bli filmmasochist: se den! Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment