Våldsamma nätter handlar om Collards alter ego Jean, en filmfotograf som tjänar sina pengar på reklamfilm och musikvideor. Han är öppen, charmig, manipulativ och hivsmittad. Utseendemässigt påminner han om en ung Lorenzo Lamas med sitt hårburr i nacken och ringen i örat. Livet han lever är utåtriktat. Fester, socialt umgänge och sex tycks vara det enda han gör.
I filmen umgås han mycket med en ung rugbyspelare, Samy (Carlos López) och deras kompisrelation utvecklas gradvis till att bli ett sexuellt förhållande. Samtidigt blir han också kär i en 17-årig flicka, Laura (Romane Bohringer), som han träffar vid en provfilmning. Hon får honom att genomgå en regression, att bli ung på nytt och de blir ett par. Ett hopp fram i filmen och allt har utvecklats till att bli ännu en variant på den berömda kärlekstriangeln där Jean genom sitt föraktfulla beteende utsätter båda sina partners för svartsjuka. Handlar det verkligen om kärlek? Jag är inte alls säker på det.
Åskådaren får tidigt veta att Jean bär på det fruktade viruset och därigenom vet vi mer än många av hans sexpartners. Han utsätter dem (inklusive flickvännen) för dödlig fara genom att ha oskyddat sex. När han sedan berättar sin hemska hemlighet för Laura är hon på väg att kollapsa. Hon frågar honom varför, men han kan inte svara. Istället ler han bara ett fånigt leende och försöker smeka henne på kinden. Det är starka scener som provocerar med sina brist på svar.
Jag saknar överhuvudtaget en problematisering av huvudpersonens beteende. Att bara visa upp något så avskyvärt utan att vilja diskutera det moraliska fungerar inte för mig. Jeans destruktiva beteende blir en gåta och även Laura förbryllar när hon i en scen efter att hon har fått veta fakta ändå vill ha sex på nytt med sin sopa till kille. Han tar fram en kondom, men chockerande nog slänger hon bort den och de älskar oskyddat en gång till. Varför, varför, låter hon det ske en gång till? Det är mekanismer som jag inte kan förstå.
Våldsamma nätter har en stil som går åt det realistiska hållet. Några gånger närmar sig Collard pulsen och råheten från Leos Carax samtida Les Amants du Pont-Neuf. I den filmen var det bro nummer nio som spelade en tongivande roll. Här är det en okänd bro vars dunkla, anonyma underdel tjänar som spelplats för homosexuella mäns desperata jakt på ömhet och utlösning. Kan det möjligen ha varit i en sådan miljö som regissören själv smittades av viruset?
I några scener, när Jean besöker sjukvården, drabbas jag av tanken att inte längre vara säker på om det är skådespelaren Collard eller hans karaktär som får mediciner och behandling. De fula fläckar som dyker upp på armarna ser allt annat än fejkade ut. Kanske drog produktionen nytta av hans verkliga problem.
Våldsamma nätter är inte någon helgjuten film. Samtidigt som huvudkaraktären är osympatisk drivs de spännande sidokaraktärerna in i konstiga återvändsgränder. Samy utvecklas åt våldsfixerad nynazism och Laura drabbas av hysterisk psykisk sjukdom. Bohringer gör dock fram till sin urspårning ett mycket bra jobb. Hennes nakenhet känns däremot sökt. Varför kunde inte Collard själv vara lika exponerad som sin unga motspelerska?
Filmen beskriver en dödssjuk människas utveckling från ignorans till acceptans, hans resa mot att kunna bli sams med sitt öde, att förbereda sig psykiskt för döden. Som konstverk betraktat väcker berättelsen många tankar och den kan säkert fungera som diskussionsunderlag för moralfilosofiska studiecirklar. Som film betraktat är den inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera den, men på samma gång tillräckligt belönande för att kunna anses vara bra. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment