Les Amants du Pont-Neuf (1991)

Påverkar de personliga eller kollektiva förväntningarna filmupplevelsen? Jag vågar påstå att så är fallet. Ambitionen är ju oftast att gå in i biosalongen helt nollställd, men oundvikligen bär man med sig något litet förhandsintryck, en bild eller kanske ett citat från en kritiker eller en vän, och det intrycket kommer självfallet att influera upplevelsen.

När jag skulle se Les Amants du Pont-Neuf (De älskande på Pont-Neuf) hade jag lyckats dribbla bort mig själv genom att jag något förvirrat utgå ifrån att det var en Eric Rohmer-film. Inget ont om honom. Han är en fin regissör, men gammal och traditionsbunden, ett faktum som fyllde min hjärna med en viss sorts förväntningar. Lugna, stillsamma förväntningar: Eric Rohmer-förväntningar.

Sedan gick filmen igång. En märklig man irrar omkring mitt på vägen en natt inne i Paris. Han går vingligt och bilarna passerar farligt nära honom. Det är rått, skitigt och ungefär så långt ifrån den förväntade stillsamheten som det är möjligt att komma. Vilken uppfriskande överraskning det var!

Filmens älskande är två hemlösa. Först har vi Alex (Denis Lavant), en alkoholberoende före detta cirkusartist som behöver sömntabletter för att kunna sova. Han bor på den avstängda bron Pont-Neuf tillsammans med sin äldre vän Hans (Klaus-Michael Grüber i karriärens hitintills enda roll!), en bitter gammal man med stark territoriell integritet. En natt kommer en kvinna dit för att sova. Hans säger åt Alex att hon måste bort från deras bro, men istället för att köra bort henne blir han förälskad. Hon är Michéle (Juliette Binoche), en konstnär som är på väg att bli blind, och motvilligt dras hon in i Alex kaotiska värld…

Leos Carax trotsar alla filmteoretiska reglementen och öser på med allt vad han är värd. Filmen präglas av en oberäknelig vildhet, en urkraft som inte kan tämjas. Det är energiskt, kaxigt och grymt; den smutsiga verkligheten omvandlad till filmpoesi. I den klart mest lysande sekvensen exploderar hela Paris i ett färgsprakande fyrverkeri samtidigt som huvudpersonerna dansar fram på bron till tonerna av ett svulstigt populärkulturellt musikpotpurri.

Stilmässigt är det en blandning av gammalt och nytt. Jean-Yves Escoffiers suveräna foto erinrar oss om den franska nya vågens naturalism samtidigt som experimentlustan gör något helt nytt av det arvet. Klassiskt vilsamma bildkompositioner går i skift med exalterat kaos och en nervig närvarokänsla. Där har också Nelly Quettiers vågade klippning spelat en avgörande roll för slutresultatet.

Denis Lavant håller sin Alex inom trovärdighetens ramar och lyckas göra en osympatisk karaktär om inte sympatisk så åtminstone någorlunda begriplig. Juliette Binoche är även hon fantastiskt bra och jag får nypa mig själv i armen för att inse att jag inte drömmer. Är detta verkligen samma kvinna som spelar charmig chokladinna mot Johnny Depp i Chocolat? Här gör hon garanterat en av karriärens skitigaste roller och samspelet med Lavant är utsökt.

Det finns delar av storyn som en tråkig person säkert kan ifrågasätta med hjälp av logik, ordningssinne och brist på fantasi. I en annan film och med en annan regissör hade Michéles blindhet och kanske även slutet blivit till banala klichéer. Men Les Amants du Pont-Neuf är en sprudlande storhet höjd över varje dylikt tvivel, ett experimentellt mästerverk med ett skådespeleri i världsklass och tillika en av 1990-talets klart bästa filmer.
Betyg: 10.