En sommarsaga (1996)

Eric Rohmer, född 1920, är en av filmvärldens få gamlingar som är aktiva än idag. Han arbetar gärna med tematiskt övergripande filmidéer och 1996 års En sommarsaga (Conte d'été) är den tredje filmen i hans årstidssvit.

Filmen handlar om Gaspard (Melvil Poupaud), en lång ung man med lockig mörk kalufs och ett gångbart utseende som anländer till semesterorten Dinard för att träffa Lena (Aurelia Nolin), en tjej som han har ett löst förhållande med. Gaspard är matematiker och hobbymusiker. Gitarren finns alltid i beredskap och han sitter gärna i sitt hyrda rum och komponerar små stycken.

De första dagarna går utan att Lena anländer. Istället börjar han umgås med Margot (Amanda Langlet), en söt tjej som jobbar på restaurang men egentligen är etnolog. Hon sammanför i sin tur honom med Solene (Gwenaëlle Simon), en snygg tjej som letar efter en sommarflirt. Hastigt och mindre lustigt för Gaspard anländer slutligen Lena och han har då tre tjejer på halsen.

En sommarsaga har ingen uttalad filmmusik, vilket är tråkigt. Det förekommer visserligen en sjörövarsång som sjungs vid några tillfällen, men helheten är pratig och tyst. Det är mycket snack och lite verkstad. Alldagligheten härskar allena. Människor möts, pratar och säger hej då. Ny dag, nytt möte, mer prat, fler kindpussar. 14 soliga dagar skildras.

Det är också en studie i förflyttning. Karaktärerna promenerar under större delen av tiden. Ibland åker de bil, mer sällan tar de båten. När Gaspard plockar fram cykeln vid ett tillfälle höjer man försiktigt på ögonbrynen. Varje sådan förändring upplevs som stor i sammanhanget. Tyvärr kommer de alltför sällan.

Problemet med filmen är att Gaspard näppeligen kan få någons sympatier. Han saknar verbal karisma och hans självupptagenhet och relativa omognad når understundom skrattretande proportioner. Det går därför inte att känna med honom och hans situation. Flickorna han uppvaktar är betydligt mer intressanta än honom och tur är nog det. Om Rohmer bara hade gjort Gaspard några få promille mer intressant hade filmen höjt sig betydligt.

En sommarsaga är varken bra eller dålig. Tempot är långsamt men det är aldrig överdrivet långtråkigt. Därtill är Rohmer alldeles för duktig som bildberättare. Sommarens Bretagne visas upp i ljust somriga bilder. Dinard, Saint-Lunaire, Saint-Malo. Långa, härliga stränder; sommaridyll. Efteråt är det bestämda intrycket samma som efter att ha kollat i en välgjord resekatalog: jag när en stark lust att åka dit. Filmen, å andra sidan, lär jag nog inte se någon mer gång. Betyg: 5.