Manusgeniet Guillermo Arriaga (Amores perros) har komponerat en utsökt pusselhistoria där fyra olika berättelser gradvis sammanfogas. I de flesta fall sker detta direkt, men en berättelse är mer emotionellt och visuellt avvikande. Tre berättelser är regelrätta mardrömmar, medan en är drömlik med tragiska undertoner. Mardrömmarna först: 1. En herdefamilj i Marocko köper ett vapen för att skydda sina getter mot sjakaler, men i händerna på familjens söner går något fruktansvärt fel. 2. Ett amerikanskt par på semester i Marocko hamnar i en helvetisk situation när hustrun skadas svårt. 3. En mexikansk hushållerska i San Diego lyckas inte få tag på en barnvakt och tar därför med sig sin arbetsgivares barn över gränsen till ett festligt bröllop i Mexiko.
Den fjärde berättelsen är den kritiska länken, stället där kedjan hotar att brista, gå av. Här finns ett inslag av risktagande i skrivandet som fångar mitt intresse. Identifikationen uppstår inte direkt, vilket står i bjärt kontrast till övriga delars självklara och självuppbärande känsloinnehåll.
Vi befinner oss i ett ungdomligt, färgsprakande Tokyo. Chieko (Rinko Kikuchi) är döv och bär på sorg efter att hennes mamma tagit självmord. I jakten på bekräftelse försöker hon stärka självkänslan genom ett utmanande beteende mot omvärlden. Samtidigt flyr hon verkligheten med alkohol, droger och festande.
Tekniskt sätt är Chieko-sekvensen en mix av Lost in Translations festvärld och Chan-wook Parks ljudkonstraster i Sympathy for Mr. Vengeance. En del är således lånat, men det må vara förlåtet då förlagorna är två mycket dugliga filmer. Kikuchis nakna spel är en mjuk uppvisning i rå naturlighet; Oscarsnomineringen var lika väntad som den var välförtjänt. Dövheten och teckenspråket är nyckeln till att sekvensen tillförs den extra dimension av originalitet som får vågskålen att tippa över och berättelsen att haka i övriga delar.
Babel väcker känslor; ibland ilska, men oftast bara ledsamhet. Det går inte att bli av med den hårda klumpen i magen. Alejandro González Iñárritu är en av den nya generationens mest framträdande regissörer. Han har hittat en framgångsformel som inkluderar samarbete med manusförfattaren Arriaga, fotografen Rodrigo Prieto och inte minst kompositören Gustavo Santaolalla (Brokeback Mountain). Den sistnämnde har revolutionerat filmvärlden med sina minimalistiska kompositioner, stycken som trots sin relativa litenhet ändå förmår resa sig och med ett infernaliskt ursinne ge filmen ett välbehövligt känslomässigt crescendo. Det lilla verkar i det stora och världen är global, vare sig vi vill det eller inte. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment