Der Siebente Kontinent (1989)

Det dröjer flera minuter innan vi får se huvudpersonerna i Michael Hanekes debutfilm Der Siebente Kontinent (Den sjunde kontinenten). Kameran betraktar istället detaljerna på och omkring dem från det att klockradion går igång klockan sex till när de kommer hem från jobbet framåt kvällen. Ändå kan vi förstå att de är en familj: mamma Anna (Birgit Doll), pappa Georg (Dieter Berner) och deras dotter Eva (Leni Tanzer) som är i lågstadieåldern. Tillsammans lever de ett till synes normalt liv, tjänar bra med pengar och ändå verkar de inte helt lyckliga. Eva uppträder onormalt i skolan och Annas bror påverkar dem alla med sina depressioner. En dröm om att flytta till Australien börjar ta form…

Filmen är tidsmässigt uppdelad i tre delar med underrubrikerna 1987, 1988 och 1989. Tematiskt kan man se de två första delarna som ett förspel till den avslutande infernaliska akten. Olika situationer upprepas; uppvaknandet med alla dess rutiner, en klaustrofobisk biltvätt, bilfärder i mörker och situationen på Georgs arbetsplats. I upprepningarna finns igenkännandets dramaturgi som tack vare ett varierat kameraarbete aldrig upplevs som monotont.

En majoritet av scenerna är filmade i närbild. Det rör sig om mycket genomtänkta kompositioner där kameran ofta föregår händelseförloppet. Ett dörrhandtag filmas några sekunder innan en hand griper tag och öppnar dörren. Ett nattduksbord filmas en stund innan en tidning slängs där och ett akvarium innan fiskarna får mat. Dialogen hörs hela tiden i bakgrunden och i några scener används berättarröst för att läsa upp betydelsebärande brev. Ljud och bild berikar varandra och även klippningen är mycket speciell med flera markerade klipp där allt blir svart under några sekunder innan nästa scen spelas upp.

Under filmens första hälft tänkte jag att den nog inte verkade vara som övriga Haneke-alster, där de mörkaste delarna av det mänskliga psyket frekvent har utforskats. Men jag trodde fel. Der Siebente Kontinent är en film om en dröm som blir en tanke som växer och blir galenskap. Och sedan chocken när man inser att det var galenskap hela tiden och därefter kommer den avgrundsdjupa tomheten som ett batongslag i magen. Och man spelar upp händelseförloppet en gång till och batongen träffar på nytt, mitt i prick. Smärtan omfamnar skönheten i typisk Hanekehistoria. Betyg: 8.