Grundhandlingen kretsar kring Wah (Andy Lau), en smågangster med lokalt ansvar över ett geografiskt område. Vid sin sida har han ”brodern” Flugan (Jacky Cheung), en oduglig klantskalle vars ständiga självhävdelsebehov och kaxighet försätter dem båda i livsfarliga situationer. Men en dag kommer den vackra nästkusinen Ngor (Maggie Cheung) och hälsar på. Wah befinner sig nu i den typiska gangstersituationen. Ska han välja lojaliteten till gänget och Flugan, eller att släppa allt och följa kärleken?
Det är en berättelse som står stadigt på sin genres berättar-
fundament utan att bryta någon ny mark. Dessutom vilar en daterad aura av 1980-tal över soundtracket som toppas av en Hong Kong-cover av Berlins Take my breath away. Bildmässigt är det mer ambitiöst. Under några actionsekvenser använder fotografen en lite hackig men innovativ filmning, nästan som ultrarapid. Och ibland hittar regissören tillbaka till inledningens neondröm när hjälten ger sig ut för att möta nattens hotande faror.
Det rikligt förekommande våldet är mestadels realistiskt rått – mängden våld stämmer överens med skadebilden – men i en sällsynt köttig misshandelsscen förändras allt. En person får ta emot slag från flera basebollträn mot kroppen, han blir sparkad mot viktiga inre organ, han får ett skott i benet och som avslutning träffas han av ett basebollslag mot huvudet. Det är en dödsmisshandel som endast resulterar i några små blessyrer och bulor. Ett par dagar senare sitter ett litet plåster på tinningen som påminnelse.
Våldet i sig är inte problemet. Det är förmågan att vara konsekvent som är det viktiga. Om våldet skildras realistiskt i nästan alla scener, då går det inte att tro på utvecklingen när realismen plötsligt sätts ur spel. Tillsammans med det konventionella berättandet är detta filmens absolut svagaste punkt, men As Tears Go By når tack vare sin visuella elegans ändå upp till ett bra betyg. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment