Noah Baumbachs självbiografiskt inspirerade The Squid and the Whale gör en sak bättre än någon annan film jag sett: den får väldigt mycket sagt på kort tid. Trots en längd på bara dryga 80 minuter känns filmen aldrig komprimerad. Karaktärer utvecklas ordentligt i olika riktningar och handlingen ligger väl inbäddad i huvudpersonernas interaktion och samvaro.
Det är svårt att plocka ut vem av karaktärerna som är mer huvudperson än någon annan. Berättelsen kretsar kring den intellektuella familjen Berkman i Brooklyn, New York. Pappa Bernard (Jeff Daniels) är författare, men det är många år sedan han senast fick något publicerat. Han arbetar därför som universitetslärare med ansvar för en skrivarkurs. Mamma Joan (Laura Linney) är också hon skribent. Skillnaden gentemot maken är att hon får saker och ting publicerat här och nu, vilket förskjuter maktbalansen inom familjen.
Barnen drar åt olika håll rent emotionellt. Äldste sonen Walt (Jesse Eisenberg) är pappas pojke till hundra procent och han suger åt sig av pappans bestämda uppfattningar, oavsett om det rör vad som är bra litteratur eller strategiska råd angående flickor. Sist och definitivt minst är morsgrisen Frank (Owen Kline), en avvikande grabb i tidig pubertet som trots total brist på talang helst av allt vill bli tennisproffs.
För några veckor sedan såg jag Efter brylluppet. Som en parafras kunde den här filmen gott ha fått heta Efter separationen. Skilsmässan är ett faktum redan i inledningen. Det är delad vårdnad och kamp om tiden. Och det är nya män och kvinnor som dyker upp och skapar avundsjuka trots att det egentligen inte borde vara så.
The Squid and the Whale har de fysiska karakteristiska som många gånger förknippas med en debutfilm. Det luftiga fotot är aningen kornigt, närgånget och ibland trendigt halvskakigt. Musiken är välvalda poppärlor som befinner sig tillräckligt långt från mainstream för att de ska kännas fräscha. Det enda som egentligen talar emot att det skulle vara en debutfilm är Daniels och Linneys skådespeleri.
Bernard är ingen tacksam karaktär att göra (i verkligheten lär han vara betydligt värre). Inuti honom finns så mycket bitterhet, sarkasm och ett gigantiskt ego som måste balanseras rätt. Daniels lyckas med detta och klär dessutom mycket bra i helskägg. Linneys karaktär är mer jordnära och öppen, en kvinna som helst vill berätta allt för sina barn, även när det inte passar. Hon fångar upp känslor i alla nivålägen och interagerar mycket bra med övriga familjemedlemmar. Skådespeleriet är således alldeles för bra för en debutfilm och mycket riktigt är det regissörens fjärde långfilm.
Filmen ska utspela sig 1986, men det är något i hela atmosfären som gör att det känns som 70-tal ändå. Associationerna rör sig mot The Ice Storm, där tonårspojkarna utforskade sexualiteten och ångesten låg tung över de vuxna. Jämfört med den klassikern har The Squid and the Whale mer humor inskrivet i manus. Allvaret finns ju där, men det är lite ljusare och lite lättare och det intellektuella livet får sig en och annan kärleksfull törn. Det blir ungefär som om Woody Allen och Alan Ball hade stått för manusrådgivning, vilket bör ses som en fin komplimang i sammanhanget. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment