Dreamgirls är en i bästa fall medioker musikal där proportionerna har beräknats fel. Den glassiga ytan dominerar över det substantiella innehållet, de dåliga sångerna är i numerärt överläge över de halvbra och kvaliteten på koreografi, kläddesign och smink överglänser dessvärre filmens manus.
Det är 1960-tal i USA och en skönsjungande trio unga damer börjar från botten och jobbar sig sedan uppåt i hierarkin med hjälp av både talang och manlig välvilja. Karriärens nyckelmoment betas av i förutsägbar takt och när intrigen ska kompliceras är det frågan om vem som ska vara gruppens nummer ett som diskuteras. Det blir splittring, gråt och hårda ord. Kommer de någonsin att bli sams igen?
Det kvinnliga skådespeleriet får mig att tänka på Idol, TV-programmet alltså. När Jennifer Hudson (tidigare deltagare i American Idol) och Beyoncé Knowles (stor idol på riktigt) är glada, då skriks och fnittras det som om de just fått reda på att de tagit sig vidare till programmet. Och när de är arga så sjunger de antingen I hate you med rätt intonation eller också wailar de så att juryn får ståpäls.
Deras manliga kollegor följer samma dramaturgiska mall, minus fnittret då. Danny Glover och Jamie Foxx är producenter med rätt att välja och vara korrupta, medan Eddie Murphy är en slug gammal soulräv som hela tiden försöker förnya sitt sound samtidigt som han tar droger. Beslutet att både Murphy och Hudson skulle Oscarnomineras i respektive birollskategori var en politiskt korrekt lösning utan förankring i realiteten. Visst, båda gör helt okej ifrån sig, men knappast bättre än någon annan.
Det största problemet med Dreamgirls är att det svaga låtmaterialet inte engagerar en person som inte gillar musikstilen. Övervägande del låtar är soul och motown, men på slutet höjs pulsen med diskodunk och lite funk. Efteråt nynnas det inte på någon slinga och lika lite sjungs det på någon refräng. Möjligtvis upprepar man det komiska I hate you, men det är också allt man kommer ihåg.
Fast på de olika designavdelningarna har man uppenbarligen haft rejält roligt. Allt ser ju så bra ut. Töserna glittrar, pågarna glimmar och filmen gnistrar som en diskokula i all sin präktiga prakt. Synd bara att det inte hjälper.
Bill Condon är ansvarig för misslyckandet. Hans manus, som för övrigt är baserat på en Broadwaymusikal från 1981, är filmens akilleshäl. Det håller helt enkelt inte måttet och som regissör är han dessutom ansvarig för de snedvridna proportionerna och det tama skådespeleriet. Kanske är det så att det vilar en förbannelse över dem som försöker göra nutida musikalfilmer? Oavsett vilket får Dreamgirls mig att vilja se om mästerverket Cabaret från 1972. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment