La Vie en rose (2007)

Piaf är fransk slang för sparv och vilken sångfågel hon var. Rösten bar henne till framgång, men i filmen är de fina ögonblicken i minoritet. Filmens manusförfattare, Isabelle Sobelman och Olivier Dahan (även regi), väljer istället den sentimentala lösningen när Edit Piafs liv blir spelfilm: 70 procent tragiskt stoff skrivs in. Detta innebär att La Vie en rose utvecklas till en föga smickrande och mer än lovligt melodramatiskt dödsruna. Det är svårt att förstå denna obalanserade prioritering.

God underhållning bjuds man emellertid också på. I de glada stunderna flammar filmen upp och skiner vackert genom ett gulrött filter. Då är det en mustig, medryckande och entusiastiskt berättad historia som lever, andas och älskar i fas med sin huvudperson, skickligt gestaltad av en porträttlik Marion Cotillard. Naturligtvis ska en biografisk film även få ha med de tråkiga bitarna, men när det jobbiga överdoseras blir det onödigt ansträngt.

La Vie en rose har ett berättande som en studsboll. Den uppbrutna kronologin hotar snabbt att göra åskådaren vimmelkantig. Barndom, ålderdom, barndom, vuxenliv, ålderdom, barndom. Och så vidare. Enbart ålderdomen är indelad i ett par olika tidsperioder och det som till en början fungerar bra övergår efterhand till att bli ett irritationsmoment. Studsbollsberättandet har definitivt ingen framtid inom filmen.

Men det finns förmildrande omständigheter att beakta. Piafs sånger är ett sådant element. Musiken är understundom fylld av så mycket känsla och atmosfär att recensenten får gåshud. (Detta trots att de lyckas överbelasta ljudbilden i några scener.) Vidare är Gérard Depardieu mycket bra i rollen som klubbägaren Louis Leplée, mannen som fick Edit att prova på en scenkarriär. Hans karisma och professionalitet förmedlas genom ett minimalistiskt kroppsspråk och en magisk röst. Tänk om filmen hade kunnat vara lika sammansatt och välbalanserad! Betyg: 6.