Den framstående, storväxte och pompöse arkitekten Stourley Kracklite (Brian Dennehy) stormar in i Italien med tåg, ivrigt älskandes med sin unga hustru Louisa (Chloe Webb). Han ska till Rom för att arrangera en utställning över en legendarisk fransk arkitekt; hon följer med. Arbetet stöter emellertid på motstånd, såväl i form av korruption och byråkrati som i form av hans runda utputande buk. Magproblemen kommer hastigt och han misstänker att hustrun förgiftat honom. Hustrun har i sin tur blivit gravid, men mannen är för självupptagen för att glädjas åt det. När hon flyr in i den trygga famnen på en av mannens medarbetare, flyr han in i vanföreställningar och dödsångest…
Genom filmen löper en ådra av ordinär humor som tar fasta på kulturkrocken mellan den amerikanska individualisten/egoisten och de italienska kontrahenterna. Men där finns också en nattsvart humor som rör arkitekten, hans mage och hans överdrivna fokusering på andras magar. Denna patologiskt hypokondriska oro är tillräckligt allmängiltig för att filmen ska engagera, samtidigt som den tar sig uttryck som en vanlig biobesökare riskerar att stöta bort. Gemene man väjer ju i regel undan för det groteska.
Åter till konsten. Filmen är proppfull av genomtänkta, ofta arkitektoniskt influerade bildkompositioner där regissören haft stor hjälp av fotografen, Sacha Vierny. Karaktärerna får samsas om bildutrymmet med klassiska byggnader, statyer och ruiner och över alltsammans vaktar Wim Mertens Händelinspirerade musik. Atmosfären osar av allvar och det är tur att Brian Dennehy har så mycket naturlig pondus att han förmår bära upp de tunga miljöerna med trovärdigheten i behåll.
The Belly of an Architect placerar sig i mitten på Greenaways tillgänglighetsskala, vilket innebär att det är en utmaning att se filmen. Innehållet är svårt, konstigt och groteskt, men också tolkningsvänligt, estetiserat och belönande. Upplevelsen blir ungefär som att se ett inspirerande konstverk: stimulansen kompenserar för bristen på fulländning. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment