Mon fils à moi (2006)

Hennes son heter Julien (spelad av en charmant Victor Sévaux) och är en äppelkindad späd liten tonårspojke med en hårkalufs som vuxna kvinnor finner lockande och gärna rufsar till. Hennes son är också pappans (Olivier Gourmet) son och Suzannes (Marie Kremer) lillebror. Tillsammans är de en siffermässigt könsneutral kärnfamilj, men i praktiken är det endast en individ som härskar och söndrar och styr med järnhand. Hon som kontrollerar hushållet är en strikt hustru och tillika hemmafru med välstrukna blusar, pressade kjolar, rutiga förkläden och höga klackar som klämmer åt men som ändå får sitta kvar för dess skönhets skull.

Mammans ögonsten är sonen och när han närmar sig det naturliga uppbrottet, tonårsupproret, om än bara i ett förstadium, då stramar hon åt rutinerna och den redan rigorösa kontrollen utökas. Julien träffar en käresta (Valentine Stach) och finner ett ljus i det begynnande mörkret. Detta ljus kvävs snabbt när modern får reda på relationen. Skruvstädet trycks hårdare in mot Juliens allt mer tärda lekamen. Kommer han att lyckas frigöra sig från sin mors besatthet eller ska hon förgöra honom fullständigt?

Mon fils à moi (Min son) har egentligen bara ett enda stort problem: att Nathalie Bayes modersgestalt är en lite för enkelt sammansatt karaktär. Visserligen är hon ju den klassiska dubbelnaturen som varvar psykologisk terror med fysisk närhet, smekningar och omfamningar, men det ges aldrig någon förklaring till varför hon blivit sådan. Denna hennes oföränderliga ensidighet gör karaktären statisk och utan utvecklingspotential.

Då är systern och pappan mer intressanta. Systern är den som ser vad som pågår och försöker göra något åt det, men hon vågar inte utmana sin mors styre och flyttar hemifrån. Pappan är en tystlåten man som gjort akademisk karriär och gärna jobbar sent eller spelar tennis för att slippa ta det ansvar han egentligen borde ta. Han ser vad som försiggår utan att egentligen registrera det och den konfliktsrädsla som han besitter är universell, den går att förstå.

Mi son fils à moi är en familjepsykologisk fallstudie i mörkaste moll. Det är en film som lockar fram det där berömda magknipet som uppstår när man känner ett tillräckligt starkt obehag under en filmvisning. Regimässigt är det piggt och fräscht. Regissör Martial Focaut har, läser jag mig till, tre tidigare filmer på sitt samvete. Överraskande nog verkar alla tre ha haft homosexualitet som tema. Det kan tyckas vara ett stort steg att ta från att ha utforskat homosexuella problemrelationer till att belysa den moderna kärnfamiljens dysfunktionalitet, men han lyckas över förväntan. Betyg: 7.