Koistinen (Janne Hyytiäinen) är en halvduglig nattvakt, ensam men plikttrogen, som via den vackra Mirja (Maria Järvenhelmi) förleds att lämna ifrån sig uppgifter som möjliggör en kupp. Koistinen är kokt och han gör inget för att förhindra det som är på gång att ske. På så vis blir det som i en gammal grekisk tragedi, fast med den distinktionen att huvudpersonen här inser att det inte är lönt att försöka undfly ödets makt.
Till skillnad från de grekiska dramernas mångsidighet är Ljus i skymningen alltför endimensionell för att engagera. Hela Koistinens besynnerligt stillsamma och passiva uppenbarelse blir i slutändan bara en uttråkad gäspning. Ibland är det roligt, men då är det mer i de finessrika miljöskildringarna som humorn uppstår. Fotograf Timo Salminens behagliga bildlösningar fångar skymningens och gryningens ljus i ett avslaget, ödsligt Helsingfors, en storstad som snarast känns som en landsortshåla från 1960-talet med alla inflikade anakronismer.
Filmens historia puttrar och puttrar. Man väntar tålmodigt på att den ska få fart, börja koka, men man väntar förgäves. Filmen är verk nummer tre i en trilogi där framförallt den andra filmen, Mannen utan minne, var en riktig fullträff. Till den nivån når aldrig Ljus i skymningen. Den är helt enkelt lite för tråkig för att vara riktigt sevärd. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment