Begärets lag (1987)

I Pedro Almodóvars tidigaste filmer är huvudkaraktärerna grandiost överdrivna medan bikaraktärerna utgör grovt tillyxade karikatyrer. Det är ett upplägg som lämpar sig väl för en komisk melodram som Begärets lag (La ley del deseo). Stora gester och bullriga åtbörder kan dock aldrig skymma att det under den sirliga ytan finns en slags mänsklig sanning, kanske inte min eller din, men väl Pedros.

Mycket kretsar kring sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet. Låt mig presentera de viktigaste figurerna: I centrum står Pablo (Eusebio Poncela), en berömd regissör och manusförfattare som även råkar vara bög. Han är förälskad i ynglingen Juan (Miguel Molina) och kärleken är besvarad ända tills Juan reser bort. In i leken kommer då Antonio (Antonio Banderas), en halvgalen psykopat som är besatt av Pablo och gärna testar honom i sängkammaren. En viktig person i Pablos liv är också Tina (Carmen Maura), hans avhållsamma syster som en gång i tiden var hans bror. Hon tar hand om Ada (Manuela Velasco), en långbent 12-åring som är barnsligt förtjust i Pablo och vars mamma befinner sig på modelluppdrag utomlands. Tillsammans utgör denna kvintett en av de roligaste ensemblerna jag sett på länge.

Huvudtemat är, som titeln kan berätta, begär. Och karaktärerna styrs till fullo av detta, men ingen kan egentligen känna sig nöjd. Kärleken är oftast obesvarad, begäret flyktigt och utsikterna för ett långvarigt förhållande uselt. Det homosexuella triangeldramat är filmens nav och via brevskrivandets ädla konst skapas trevande känslor och komiska missförstånd.

Redan i öppningsscenen, en monstruöst obscen liten historia som får åskådarna att kippa efter andan, anar man att sex och manlig nakenhet ska få en framträdande roll. Om detta säger jag bara att det uppfyller den gamla devisen ”friskt vågat, hälften vunnet”. För Almodóvar vågar friskt och det fungerar mestadels helt okej. Dessutom torde åtminstone delar av både den kvinnliga och manliga publiken uppskatta att se en ung Antonio Banderas i heta sexscener med tillhörande turbulenta tungkyssar.

Den spanske mästarregissören leker film. Han experimenterar med grälla färger och fantasifulla bildvinklar (t.ex. betraktar kameran Pablo inifrån en skrivmaskin) och han ger såväl kyrkan som polisväsendet en mild dask på stjärten. Allt är dock inte roligt. Filmen är något ojämn: höga berg följs liksom i Tour de France av djupa dalar och på vägen ner sker en och annan vurpa. Man kommer dock snabbt på benen igen och kan fortsätta att njuta av filmen. Betyg: 7.