Ett antal handlingstrådar och karaktärer släpps fria i början av filmen. Vuxna vill ha kärlek, medan barnen snöar in på sex. En tråd handlar om Christine (spelad av July själv), en kärlekskrank konstnär som letar kärlek och yrkesmässig framgång. Hon finner en förhoppning i skoförsäljaren Richard (John Hawkes), som i sin tur kämpar med ensamheten efter en skilsmässa och svårigheten att nå fram till sina två barn. Andra trådar är mer obekväma då de tar upp barnsexualitet på ett ganska utmanande vis. I slutändan har dock trådarna funnit minst en eller ett par andra trådar att ty sig till och kollaget är färdigsytt.
Filmen lider av att vara lite för flummig för sitt eget bästa. Det gäller framförallt Julys konstnärskaraktär, en ung kvinna med de rätta kläderna som ändå är så där hopplöst ointressant i sina pretentioner. Hon har hela tiden en tuschpenna i högsta hugg, beredd att klottra fram en känsla här, en känsla där. Och hon står för ett semipoetiskt mässande som ibland bara blir tomt, som i betraktelsen över en guldfisks nära förestående död, men som stundtals har åtminstone något litet korn av sunt förnuft insprängt.
Me and You and Everyone We Know är som sagt gullig. Karaktärerna är gulliga, till sättet bör man kanske förtydliga, och många scener är gulliga, som till exempel när lillkillen Robby (Brandon Ratcliff) chattar loss. Men det finns ett allvar också, om än sporadiskt utspritt, och utan det allvaret hade filmen sjunkit som en sten. Nu blir helheten visserligen uppenbart konstruerad, men den utgör på samma gång ett inspirerande miniuniversum där inga vanliga förhållningsregler gäller. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment