DVD: Nashville (1975)

Robert Altmans Nashville är en kollagefilm där olika små berättelser och karaktärer korsar varandra till synes planlöst, för att så småningom växa samman till en helhet. Persongalleriet är fascinerande brokigt och inkluderar allt från countrysångare till producenter och en besökande reporter från brittiska BBC. Men ramberättelsen, det sammanhållande kittet, är inte bara musiken och staden, utan i nästan högre grad den presidentsvalkampanj som pågår från minut ett i filmen. En massa underliga politiska budskap basuneras ut från en ambulerande skåpbil och bildar en bakgrundskuliss av meningslös retorik under filmens musikfria stunder.

Nashville är självklart också en musikfilm eftersom ensemblens artister framträder i såväl studio som på någon av stans intima barer. Musiken är dessvärre mestadels av den undergenre country som sällan kittlar, sällan får jorden att röra på sig. Det är den musik som är mainstream i jänkarnas land och som i nutid utvecklats till en gradvis allt mer plastig och kommersialiserad musikstil. Tänk countrygalor och stora hattar så får du säkert en bild av spektaklet. I filmen är det inte riktigt så illa, men det är likväl för många låtar som inte lyfter alls.

Filmen är lång (159 minuter) och långsamt berättad. Den kombinationen leder till ett antal sövande stunder av långtråkighet. Altman följer sin klassiska visuella mall, zoomar in och zoomar ut och kameran betraktar oftast händelserna på distans. Det avståndstagande perspektivet ger flera perfekt beräknade bildkompositioner samtidigt som åskådaren blir marginaliserad, hamnar på mellanhand. Emellanåt hade en mer direkt närgången täthet varit önskvärt, men sådant finlir har aldrig varit Altmans melodi.

Efter att ha sett Nashville ställer jag några frågor till mig själv: Vad har jag egentligen lärt mig om Nashville? Har filmen på något vis fördjupat min bild av countrymusikens huvudstad? Och jag svarar: "inte mycket" och "nej, inte direkt". Nashville är en film som fungerar mer som ett tvärsnitt ur den vanliga amerikanens liv. Countrytemat blir mer av ett medvetet stilval. Istället har filmen gett mig en chans att se några talangfulla skådespelare i annorlunda roller. Jag tänker då på Lily Tomlin, Ned Beatty, Shelley Duvall och en ung, tyst och utflippad Jeff Goldblum. För den som vill se en mer underhållande och träffsäker Altmanfilm rekommenderas The Player, hans i mitt tycke kanske allra bästa film. Betyg: 6.