Zack Snyders 300 handlar om det heroiska slaget vid Thermopyle år 480 före Kristus. Manuset är baserat på en av Frank Millers grafiska noveller som i sin tur lär vara inspirerad av filmen The 300 Spartans från 1962. Många kulturkufar har dragit paralleller till nutiden och tolkat in en massa strunt om rasism och kriget i Irak. Glöm sådana resonemang. Det här är en genrefilm som har seriens utseende och logik och då fungerar inte de djupa tolkningarnas analysverksamhet.
Designmässigt är det en skum film. De 300 krigarna består av ett gäng muskelknuttar som - med tanke på överkropparnas relativa svullnad - gissningsvis nyss avklarat ett pass på gymmet. Deras klädsel är stor humor: åtsittande mörka byxblöjor, stor röd svepande mantel, bekväma sandaler, hjälm samt slutspelsskägg. Samtliga soldater har fler magrutor än de har klädesplagg och utseendemässigt platsar samtliga som kalsongmodeller i en Elloskatalog. (Dessutom är det en gåta varför det hemma i Sparta springer omkring unga pojkar med rakade skallar som om de vore miniatyrkloner av Sinéad O'Connor.)
Då är motståndarsidans armé desto mer besynnerligt designad. Persernas mest normala styrkor består av svartmuskiga, svartögda krigare inklusive en tjomme med 70-talspolisonger. Men det finns mer avvikande element också: diverse vanställda missfoster, jättar och en puckelryggsförrädare som får Quasimodo att framstå som Markus Schenkenberg. Den persiska ledarstaben kör däremot queerstilen med rasslande smycken, piercingar i tiotal, läppglans och ansade ögonbryn. Vilken sida filmskaparna vill att vi ska sympatisera med är ganska självklart.
Den har fått epitetet ”snyggaste filmen någonsin” och visserligen får man lov att acceptera olika uppfattningar om vad som är snyggt, men någonstans måste man dra en gräns och ropa stopp. I 300-världen råder ständigt samma ljusförhållanden, en sol är alltid på väg att gå ner i horisonten och i luften virvlar sandstoff, snö, regn eller blod. Alla har väl någon gång sett en sån där rund liten sak med ett fint motiv inuti och när man vänder på saken så faller snö över motivet. Just så är 300. Periodvis är det riktigt snyggt, men i längden blir det för dålig variation.
Actionscenerna är en stor besvikelse. Dels saknas det överblick över slagfältet, regissören visar hellre närbilder på gapande krigare, och dels skildras kampen enbart på två sätt: 1. Genom lagattacker där en samtrimmad armé håller sköldar som ett stort pansar och sedan spetsar fiender i ett slafsande huj. 2. Solonummer där olika kämpar hugger, sparkar (till och med en dubbelfotad hoppspark i brösthöjd får vi se), snurrar och köttar. Ofta är scenerna sönderhackade av ryckig slowmotion och ibland blir det ofrivilligt komiskt, som när en bautanoshörning kommer galopperande över slagfältet med breda gitarriff i bakgrunden.
Bortsett från gitarrerna är musiken en stabil men ganska förutsägbar historia. Kompositör Tyler Bates har lyssnat in sig på Gladiator och lånar friskt av Lisa Gerrard och Hans Zimmer, vilket är okej eftersom förlagan är så grymt skön. Tilläggas bör också att ljudeffekterna håller högsta Hollywoodklass.
Ensemblen består till huvuddelen av brittiska teaterskådespelare och oturligt nog slipper de briljera genom att var och varannan replik ska skrikas fram med onaturlig betoning och rytm. Ljuspunkten är Lena Headeys drottning som skänker filmen harmoniskt lugn och djup i kontrast till de vrålande männens ytligt primitiva kommunikationssätt. Tänk om Snyder och hans 18(!) producenter hade valt en mera lågmäld och estetiskt varierad linje. Fast med tanke på allmänhetens hysteriskt positiva mottagande, var förmodligen det förenklade också det mest ekonomiskt gångbara. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment