Arizona Dream (1993)

Arizona Dream innehåller några scener som är så bisarra att man häpnar och storknar i samma andetag. Som exempel kan man ta scenen där Lili Taylors karaktär spelar dragspel för Johnny Depp och – trumvirvel – ett stort gäng sköldpaddor på hennes säng. Egentligen spelar hon ju bara för sköldpaddorna, men han kommer in och lyssnar en stund.

Innan jag plockar fram min fogsvans vill jag klargöra två saker: 1. Jag älskar i vanliga fall Emir Kusturica och hans filmer och 2. Surrealism är egentligen aldrig fel. Men… Arizona Dream är ett perfekt exempel på hur svårt det är att överföra ett slags temperament (Balkan) till en annan kultur (USA). Det som är underbart exotiskt i Zigenarnas tid skrattar man åt i en amerikansk kontext. Fisken som simmar fritt i luften är småkul en gång, men urtrist den femte.

Annars börjar filmen med en rivstart. Vi hamnar mitt i en inuitdröm som vibrerar av kyla och liv. Den sekvensen bygger upp förväntningar på fortsättningen som sedan raseras inom en kvart. Han som drömt drömmen är Alex (Depp), en anställd vid fiskeriverket i New York, som åker till Arizona med sin halvtokige kusin Paul Leger (Vincent Gallo). De ska närvara vid Pauls pappas bröllop, vilket de också gör, men plötsligt hamnar de ute på landet där den unga miljonärskan Grace (Taylor) bor tillsammans med sin mamma Elaine (Faye Dunaway). Mamman är lika fixerad vid drömmen om att flyga som hon är vid akten att förföra unga gossar. Alex ankomst ger henne mycket att göra. Spänningarna mellan mor, dotter och snyggingen ökar…

Karaktärerna är skruvade, vilda och otrovärdiga. Särskilt Gallos karaktär irriterar eftersom han är som ett musselskal, hal och svårsmält. Han ska vara rolig, men hans tirader blir bara tröttsamma i längden. Ingen i fyrklövern är direkt dålig individuellt sett, men som ett lag underpresterar man. Det rör sig om ett kollektivt överspel där den samlade summan av gester och tonfall sträcker sig förbi hållbarhetens gräns.

Goran Bregovic musik låter Balkan och kan därför inte assimileras till fullo. Det finstämda fotot gör dock lidandet lättare och miljöerna är genomarbetade, men det förändrar inte situationen när manuset är så hopplöst och filmen så lång, så lång. De sista 40 minuterna är något av det segaste som gjorts. Arizona Dream är en dröm som borde ha krossats redan innan filmandet började. Fast till dess försvar kan ånyo nämnas att den faktiskt gett filmvärlden några helt obegripliga men unika scener. Betyg: 4.