Raining Stones (1993)

Ken Loach tar oss återigen med till sina välkända arbetarklassmiljöer. Det är engelskt småstadsliv och några arbetslösa människor porträtteras med den grova realistiska penseln. I händelserna centrum står Bob (Bruce Jones), en man som vill så väl men oftast bara kluddar till det. Han försöker ta ströjobb, men ingenstans lyckas han särskilt bra. Som till exempel när han ska rensa avlopp och sugproppen fastnar. Han får krypa ner i skiten och kommer upp med bajs upp till öronen. Det är typiskt Bob, en arbetslös loser.

Filmens handling tar fasta på hans oförmåga att tjäna pengar och introducerar ett dilemma. Dottern ska ta sin första kommunion och behöver en ny klänning. Pengarna finns egentligen inte, men Bob låter stoltheten gå före förnuftet och försätter sig och familjen i en farlig situation.

Raining Stones är en gigantisk humörsvängning. Inledningsvis är mungiporna uppåt värre. Bob och hans bäste vän Tommy (Ricky Tomlinson) jagar får och skrattet ligger nära till hands. Men ju längre filmen fortskrider, desto mindre blir leendet och till sist är det helt utraderat. Scenerna växer i obehag och tragiken vinner.

Styrkan med filmen är Loach förmåga att få liv i vardagliga karaktärer, att så att säga höja dem upp ur vardagens tristess utan att vardagligheten för den skull åsidosätts. Svagheterna består av en ganska förutsägbar handling, en mindre trovärdig biroll av nyckelkaraktär samt Stewart Copelands musik som emellanåt verkar ha plockats från ett gammalt Nintendospel. Sammantaget är detta Ken Loach med autopiloten inkopplad. Det innebär att det är en klass under hans vanliga nivå, men ändå tillräckligt bra för att tillfredsställa fansen. Betyg: 6.