En morgon vaknar Harold Crick (Will Ferrell), en fyrkantig anonym grånisse vid den amerikanska skattemyndigheten, precis som vanligt när armbandsuret ringer. Fast efter en liten stund, när han borstar tänderna, inser han att allt nog inte är som vanligt. Inuti i sitt huvud hör han en sofistikerad kvinnlig röst som beskriver hans handlingar och som lite senare i filmen även berättar att han snart kommer att dö. Med rätta blir han upprörd, förvirrad och skärrad. Crick uppsöker en psykiatriker, får diagnosen schizofreni och sen slutar filmen.
Nej då. Psykiatrikern skickar faktiskt honom till litteraturprofessor Jules Hilbert (Dustin Hoffman) för vidare analys av det litterära innehållet i hans huvud. Samtidigt får vi följa Karen Eiffel (Emma Thompson), en duktig författare med seriös skrivkramp. Hon kan inte avsluta sin senaste bok och försöker fantisera fram hur hon ska ta kål på sin huvudkaraktär. Hopp tillbaka till Harold Crick som lite slumpartat lyckas få tag på Eiffel. Det är med stigande förfäran som han inser att han är huvudkaraktären i hennes bok…
Stranger Than Fiction är mer saga än realism och sagor kan vara konstigare än fiktion, inte sant? För bara i en saga hade man kunnat komma undan med kärleksrelationen mellan stele Crick och hans diametrala motsats, den tatuerade bohemiska bagarflickan Ana Pascal (solstrålen Maggie Gyllenhaal). I sagorna får det omöjliga ske. Det är så det ska vara.
Visuellt är filmen ganska experimentell. Vi får se prov på en del påhittigt kameraarbete, t.ex. bildvinklar genom ett duschmunstycke och inifrån Cricks mun när han borstar tänderna. Mer irriterande är att en plottrig förtextliknande grafik får följa med långt in i filmen. Då ger musiken oss desto större anledning att applådera. Sofia Coppolas musikguru Brian Reitzell har producerat det vi hör och resultatet är i vanlig ordning mycket njutbart.
Will Ferrell har på bara några få år vuxit i sin Hollywoodkostym och nu bär han den med övertygande säkerhet. Harold Crick är hämmad, tråkig och tom, men med Ferrells hjälp känner vi med honom och hans öde. Dustin Hoffman har å andra sidan en så lång och lysande karriär och så många toppenroller på sitt samvete att hans kostym har blivit en frack. Litteraturnestor Hilbert tillhör absolut den kategori människor jag gärna hade bjudit hem en mulen dag i november för småprat och mackor. (Och då menar jag inte för att diskutera rösten i mitt huvud.)
Många skribenter har jämfört filmens manusförfattare Zach Helm med manusmonstret Charlie Kaufman (Being John Malkovich, Adaptation.) och såväl tematiskt som kreativitetsmässigt finns det självklart beröringspunkter. Helm har dock mycket kvar att bevisa innan han uppnått Kaufmans säkerhet och förmåga att sudda ut de hål som finns i de flesta originalmanus.
Ja, Stranger than fiction har något litet hål här och där och allt hänger inte ihop logiskt. Jag ser dock filmen som ett stort maskineri med en mängd kugghjul som försöker haka i varandra. Alla kugghjul passar inte ihop, men tillräckligt många gör det för att allt ska ånga på. Maskinen är ju mycket smart konstruerad och maskinansvarige Marc Forster har sett till att hans skapelse är väloljad, driftsäker och i långa stunder magisk. Eller kort och gott: filmen är sevärd! Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment